Strukturella orättvisor är svåra att förstå och bekämpa. De som har makten, vilket säger sig själv, bromsar lagom för att makten inte ska upphöra. Män. Majoritetsfolk. Kapitalet.
Göran Greider skriver att det enda sättet att “stoppa SD:s framgångar” är att lyfta fram de verkliga syndabockarna: klassklyftor, vinstgiriga banker och själviska eliter. Lycka till med att sälja det budskapet till folk som läser nyheterna i rubriker, debatterar med one-linerbilder och ser ett lån på tre miljoner som en mänsklighet rättighet snarare än en överföring rakt ner i fickan på någon annan.
Anemone Nemorosa via Compfight
Det individualistiska projektet har blivit ett högerliberalt mörker där man bara tänker på sig själv. Internets anonyma rum har låtit tonen bli otrevlig, vilket sedan normaliserats. Tidningarna har slutat skriva, de tjänar pengar på TV-reklam före inslag om nonsens, eller roliga bilder med virala egenskaper. De journalistiska inslagen är bakom betalväggar. Folk ser inte på TV, och om de gör det är det nog inte nyheterna i första hand. Det finns för för många ingen som helst motpol till hatandet och allt fler hatar allt mer öppet och rutinmässigt. Det finns egentligen ingen diskussion eller debatt. Diskussion och debatt i sak kräver ansträngning och kunskap. Det är mycket lättare att säga “rasist” eller “kommunist” eller hålla platta diskussioner om statistik – som den senaste veckan om huruvida våldet har ökat eller inte.
Medan nonsensdebatten med lustiga bilder via Facebook och Twitter fortgår så blir de rika rikare och jämställdheten förblir en önskedröm. Om jag vore Carl Bildt skulle jag passa på att göra lönsamma affärer med skumma länder för Lundin Oils räkning. Tidningarna har inte tid att undersöka, deras anställda laddar ner Youtube-klipp och sitter i en studio och fnissar åt innehållet och kallar det TV, medan merparten av personalen sitter och säljer annonser till TV-programmet. Skulle en tidning höra talas om det, så är det ändå för jobbigt för folk att ta reda på vad det egentligen är för fel på Saudiarabien. Det blåser över på någon dag när det kommer en rumpchock, extra extra.
Att skylla på invandringen är en enkel lösning. Men vad är det man beskyller invandringen för? Ökningen av våldsbrott? Segregationen? Arbetslösheten? Det dåliga vädret? Jag vet inte. Finland har färre invandrare, men samhällsklimatet är mycket likt det i Sverige. I Baltikum är det ännu färre invandrare, men man verkar inte vara särskilt lyckliga för det och samlar jättedemonstrationer mot invandring. Anekdoterna sprider sig som klickmonster och skapar en nationalism full av hat bland så många som var fjärde.
Vad finns det för problem i Sverige? Den psykiska ohälsan bland unga ökar, särskilt tjejer verkar alltmer stressade och pressade. De har ambitioner i skolan, men de ska passa in i normen som sprids via medier och genom pojkarnas porrskadade önskedrömmar på ungdomssajter och kommunikationsappar. Tjejer ska vara oskuldsfulla, men gå med på allt. Det finns inte ens ett normalläge. Det är antingen frigid lesbian eller slampa – finns inget däremellan. Pojkarna växer upp med ideal som att inte bry sig. Det är hårda krav på fysisk och utseendemässig perfektion, alltfler ungdomar låter bli att duscha efter idrotten på skolan eller struntar i idrotten. Vi har ungdomar som sitter hemma och spelar datorspel hela dagarna istället för att gå till skolan. I skolan har vi allt högre betyg, men lägre kunskaper. I segregerade områden är det låga kunskaper och betyg och vissa sociala problem, men inte ens i nationalisternas vitaste drömområden undkommer man sämre kunskaper. Elever och föräldrar har gjorts till kunder på en skolmarknad, där betyg och inte kunskap är hårdvaluta. Folk bränner ut sig av stressen på jobbet. Att vi behöver hamna där är illa nog. Att det sedan är allt sämre skyddsnät är ännu värre. Arbetslinjens inverkan på socialförsäkringssystemet ger bara mer utanförskap. De enkla välbetalda jobben inom industrin är färre, det är ju billigare att producera i utlandet än att betala svensk lön. Håller man ett öga på vad som efterfrågas på arbetsmarknaden kan en ettårig kvalificerad yrkesutbildning ge jobb. Men det kanske innebär att du måste lämna din hemort under ett år och sedan kanske flytta till ytterligare en ort för att få jobb.
Nationalisterna verkar drömma sig tillbaka till det gamla Sverige, vad det nu än är. De tror att om vi begränsar invandringen så är Sverige ett bättre land att leva i. Om vi så lyfte ut alla invandrare skulle inga av de ovanstående problemen vara lösta. Ekonomin är globaliserad, många jobb är borta för gott, skolorna säljer betyg, internet förändrar informationssamhället – det ska vara snabbt och enkelt. På internet är ordet fritt och tyvärr helt ofiltrerat från människors ociviliserade tankar, som jag tror att de flesta bär på. Det är klart var och en kan tänka att någon annan är dum i huvudet, konstig eller ful, men ute i det offentliga är vi alla ganska civiliserade och håller det för oss själva. Men med ett anonymt mailkonto, twitterkonto eller forumanvändare är filtret borta. Folk blir grottmänniskor som hatar och ser ner på varandra. Folkgrupper, invandrare generellt, kvinnor, politiker, tjänstemän, kändisar – alla får de ta del av hatet. Alla nyheter skärskådas och spekuleras kring: föräldrarna vars barn drunknade hade förmodligen pimplat vin, brottsoffret hade gillat den sidan på Facebook – alltså får den skylla sig själv och kändisen som berättar om näthat får ännu mer näthat. Anonymt och utan ögonkontakt är det lätt att hata och se ner på varandra. Grottmänniskan har satt empatin på standby. Robert Aschbergs trolljägeri har visat att många av grottmänniskorna har ett civiliserat beteende och empatisk förmåga i det offentliga, men framför skärmen försvinner allt vett. Tankar tänkta, som borde stannat där, blir skrivna ord. Det präglar klimatet på internet och spiller över i den offentliga debatten. Det här är inget unikt för Sverige.
Visionen om det gamla Sverige är en paradox och en omöjlighet. Och som Jonas Gardell skriver så var det inte bättre förr, på många sätt är det bättre nu. Två steg framåt, ett steg bakåt. Men ändå, nationalisterna har satt sig i förarsätet och fört fram invandringen till toppen av agendan. Minskad invandring och en svensk nation med svensktalande etniska svenskar är den stora visionen, som ger få lösningar.
Fredrik Reinfeldt och hans allians har etablerat det högerliberala mörkret. Göran Persson och socialdemokraterna grundlade det efter 1990-talets kriser och stålbad. Välfärden har monterats ner, som man brukar säga. Solidaritet är en nattklubb och inte den bärande pelaren i samhällets värdegrund. Som de brittiska kolonisterna i Amerika skrev 1776 så har var och en rätt till liv, frihet och strävan efter lycka, men har man från början dragit nitlotten att födas i fel familj, fel plats eller med fel yttre attribut, så har man inte samma förutsättningar i sin strävan. Sverige har lyckats mycket bättre än USA att ge alla mer likvärdiga förutsättningar – och att vi kan uppvisa klart fler klassresor per capita (hittar inga siffror på studs). Men skolan och vården är inte längre likvärdig. Segregationen blir allt värre: den stora välbeställda medelklassen bildar egna områden med hjälp av dess optimistiskt beräknade kreditvärdighet och hyresbostäderna i de en gång så moderna miljonprogramshusen får förfalla. Så till vida håller Sverige på att bli sämre.
Staten har lagt ner många väsentliga verksamheter som nu istället upphandlas och i olika projekt som vägbyggen finns nu så många entreprenörer att det inte är förvånande att kvaliteten brister. Och när det riktigt går åt skogen, så är det ingen som riktigt är ansvarig. Det finns många exempel på fruktansvärd ineffektivitet och resursslöseri i det offentliga och det finns politiker och tjänstemän som utnyttjat system för att gynna sig själva. Men i grund och botten finns det en idé om att de gemensamma intressena ska tas om hand, de står över det egenintresse som annars styr oss. Ett företags natur är att sträva efter vinst. Företag kan också ha värdegrunder och policy, men vinsten är viktigast. För att vinna upphandlingar måste man hålla ett lågt pris, och för att kunna gå med vinst måste kostnaderna bli så låga som möjligt: så låga löner som möjligt, så billiga leverantörer som möjligt, just så pass tillräcklig kvalitet i enlighet med avtalet. Det kostnadseffektiva Sverige är nödvändigtvis inte ett bättre Sverige.
Bristen på visioner hos de övriga partierna är förmodligen orsaken till att så många som var fjärde köper att den nationalistiska visionen kan lösa samhällsproblemen.
Allianspartiernas tycks ha nått sina drömmars mål. De hade egentligen inga särskilda idéer i förra valrörelsen, utan det stora löftet från Reinfeldt och Borg var att fortsätta ta ansvar. Vi är bäst på att regera, rösta på oss.
Miljöpartiet har några visioner inom miljöområdet. De tog stor plats i skolpolitiken under valrörelsen, men några större visioner för skolan hade de inte med och nu släcker man bränder genom att skicka några påsar pengar till skolan. Man frångår Folkpartiets karriärtjänster och det är ännu inte klart hur pengarna ska stärka lärarnas löner och status.
Socialdemokraterna verkar heller inte ha några större visioner. Europas lägsta arbetslöshet 2020. Märkligt mål att jämföra sig med andra länder. De lovade att inte höja skatten på arbete, men förbättra villkoren en smula för folk som inte är i arbete. Att föra fram satsningen på trainees nationellt som en betydande idé var ganska pinsamt. Det är i övrigt små skillnader i ekonomisk politik jämfört med alliansen.
Vänsterpartiets vision om förbud mot vinster i välfärden är tydlig. Men budskapet är lite mer komplicerat än att allt är invandrarnas fel. Sverigedemokraternas drömmar om det gamla Sverige borde kanske innebära att de också är emot vinster i välfärden, men hittills har de anammat borgerliga formuleringar. Sannolikt handlar det om ett taktiskt spel, att inte ge vänsterpartiet någon framgång. Tuppfäkteriet med andra partier tycks ofta vara viktigare än att uppnå den politik man önskar.
Var finns visionerna för integration och minskad segregation? Satsningar på utsatta områden? Omfattande satsningar på polisens arbete mot organiserad brottslighet?
Var finns visionerna för barn och ungdomars hälsa och välbefinnande?
Var finns visionerna för minskad stress och färre fall av utbrändhet?
Var finns visionerna för en fungerande infrastruktur? En levande landsbygd?
Var finns de utrikespolitiska visionerna? Fred i Syrien? Stabilitet i Östafrika?
Det ska sägas att partierna oftast har en “vision” även i dessa frågor. Man kan hitta dem om man bläddrar på deras hemsidor och läser sammanfattningar av partiernas politik A-Ö. Vi vill verka för att minska ungdomars psykiska ohälsa. Okej.
Istället för att utveckla en politik som löser samhällsproblem väljer man att basunera ut idéer som att vi vill behålla ROT och RUT eller sänkt arbetsgivaravgift för ungdomer eller skapa 1000 traineeplatser. Ingen bryr sig. Man måste anstränga sig lite mer hos partierna. Lägga tid och pengar på kampanjer som gör stora frågor begripliga så att stressade människor snappar upp det i flödet.
Nu kan så många som var fjärde rösta på Sverigedemokraterna och delar förmodligen deras bedömning att invandringen är kärnan bakom alla samhällsproblem. Det är alltså oklart om något överhuvudtaget skulle bli bättre om Sverigedemokraterna fick inflytande. Kanske skulle pensionärerna få lägre skatt, men isåfall bara om Vänsterpartiet inte tycker likadant.
I dagsläget har jag svårt att se att de andra partier lyckas mobilisera en motkampanj. De väljer att profilera sig som invandringsvänliga, men Sverige är redan väldigt invandringsvänligt, så det är ingen direkt motkampanj.
Så, Göran Greider, de övriga partierna klarar nog inte av att “stoppa” SD:s framgångar. De kommer att käbbla om petitesser sinsemellan. Om SD bibehåller sitt stöd och blir ett parti av betydelse för landets styrelse kommer de nog att få städa ytterligare i leden och snart ser de ut som vilket parti som helst, vilket också blir slutet på framgångarna, Eller så städar de slarvigt, och då kommer grabbiga fadäser att göra slut på framgångarna.
Jag hoppas att vi är i ett annat läge rent debattmässigt vid nästa finanskris, som förmodligen kommer ur en större eller mindre krasch på bostadsmarknaden och hushållens skuldberg. Med dagens logik kommer bankernas frikostiga utlåning, saftiga ränteintäkter och vinstutdelningar, och politikernas oförmåga att stävja skuldberg, inte hållas ansvariga för krisen, utan förmodligen sparkar man fortsatt neråt.