Kategorier
Kultur Personligt

Den hederliga Björnligan

När jag växte upp prenumererade min moster i Finland på finska Kalle Anka, Aku Ankka, åt mig. Det är jag tacksam för – det gav fortlöpande läsövning även när man hade lämnat den finska skolan i Umeå. Det var ingen vidare ordning i vårt hushåll; det känns som att det var ytterst sällan vi åt tillsammans, så för det mesta hade jag Kalle med mig till bords. Av dessa dussinhistorier är det inte många som fastnat i minnet, men en minns jag riktigt bra:

Björnligan blev hederliga företagare och startade en bensinmack ett stenkast från von Ankas pengabinge. Det tycktes gå riktigt bra! Kunderna kom och kunderna gick. Vad roligt! Äntligen! Nu slipper de försöka tjuva och göra bort sig, och farfar Björnbuse får en bra pension. Farbror Joakims oklädsamma snålhet bidrog givetvis till att det kändes helt okej att konkurrensen från Björnligan blev så pass stark att det märktes på nivåerna i pengabingen. Det var vackert så länge det varade. Men till slut var det väl Joakim själv eller om det var Kalle som vid fel tillfälle for och tankade på macken och istället för bensin kom det pengar ur pumpen, eller om det blev en läcka på ledningen. Björnbusarna hade kopplat upp sig direkt mot pengabingen och tömde den, sakta men säkert underifrån. Åh, så typiskt.

En gång tjuv, alltid tjuv? Ibland är det väl så, men jag tror att jag mentalt har en benägenhet att ge andra chanser till den som sonat sitt straff och tycks försöka välja rätt väg. Inte så att jag är bekant med kriminella, men även i mer flagranta fall som man tagit del av i fiktionens värld har jag hoppats på nya, hederliga tider – men där, som i Björnligans fall, går det alltid åt helvete till slut.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.