Kategorier
Samhälle Spaning

Stanna hemma när man är sjuk?

Jag var peppad på att räkna på kostnader av smitta å ena sidan och kostnader för att minska smittan å den andra. Men det blev för komplicerat och jag gav upp. Enligt nationalekonomen Oskar Nordström Skans producerar svenska arbetstagare till ett värde av 10 000 kr i veckan, så det fanns något att utgå ifrån. Min grundfråga är helt enkelt: vad skulle effekten bli i stort, om alla som är sjuka stannade hemma. Ingen sjuknärvaro, inga småfebriga, halvkrassliga snornäsor på arbetsplatser, kollektivtrafik, affärer och skolor. Antag att våra övningar i distansarbete under pandemin gör att man nödvändigtvis inte behöver vara sjukskriven – ofta har man viss arbetsförmåga för att göra det nödvändigaste. Skulle det kosta för mycket i förhållande till att vi förmodligen totalt sett minskar spridningen av sjuka?

Gissningsvis har man räknat på detta och förmodligen är fördelarna med minskad sjuknärvaro inte tillräckligt stora.

Jag har själv ytterst få sjukdagar på mitt CV. Två tunga ryggskott kostade väl varsin vecka. En gång gick jag hem tidigare pga feberfrossa och illamående. 2008 var jag eventuellt sjuk två dagar, hotfullt illamående och arbetsinnehåll som rimmade dåligt med det. Senast jag var riktigt sjuk, ja, förutom de ovanstående episoderna och gammal hederlig stress och ångest, var 2006. Smittan spred sig från farfars 90-årskalas och på vägen hem, den 26 februari började man bli svag. På kvällen var det hög feber och sedan låg man däckad i ungefär två dygn. Sova, toa, dricka och sova igen. Svettiga psykedeliska drömmar och lakan därefter. Hur kommer jag ihåg datum och allt? Nå, på vägen hem spelade Sverige och Finland OS-final i ishockey, en lyckosam seger för Sverige upplevdes via radio i bilen. Då var man student, så det var inget särskilt med dessa sjukdagar. Jag minns en annan gång något år däromkring att jag hade hemsk feberfrossa men var tvungen att rasta hunden. Vet inte hur det såg ut, men jag skakade hela vägen runt kvarteret.

Det är hemskt att vara sjuk på jobbet. I första hand för att man trög i huvudet. Men också för att man måste försöka hålla näsan otäppt och snorfri och vill helst inte att problem ska uppstå däromkring när man har med andra människor att göra. En klassisk episod var på Folkuniversitetet i Umeå där jag jobbade på deras gymnasium under ett drygt år. Det var nog 2008 innan jul och jag var dunderförkyld. Så pass att jag nog anpassade undervisning efter min bristande förmåga. Tekniken fanns inte riktigt på plats på den tiden, så jag tror att jag skulle rigga upp en film; hitta sladden till projektorn, hitta sladden till datorhögtalarna och så vidare. Fann mig krypande under katedern i jakt på 3,5 mm-sladden, som jag hittade. Men när jag skulle kliva upp slog jag i huvudet i någon metallkonsol under bordsskivan, så pass att det gjorde riktigt ont på en redan mörbultad skalle. Till min fasa känner jag hur något rinner ner på sidan i håret. Japp, blod. Ursäktar mig en stund och känner mig nästan lite svajig för ett ögonblick, innan jag kommer in på toaletten och baddar av skadan. Det slutar blöda ganska snabbt och jag kan återgå i halvkass verksamhet. Ett halvår senare, på samma arbetsplats, med en lindrigare förkylning tvingade jag att nysa i klassrummet. Hemskt redan där, men inte blev det bättre än att det resulterade i näsblod.

Jag vet förstås inte hur mycket smitta jag har spridit, men visst borde man stanna hemma lite oftare än man gjort. Det är som att man satt ett värde i att vara tapper och härda ut, gå loss på nässpray och Treo ständigt på brus. Har man arbete där man kan undvika människor, ja då kanske man kan kämpa på, men i människonära yrken och där distansarbete är möjligt, borde det absolut bli kutym med att stanna hemma. Men låt nationalekonomerna och epidemiologerna bryta arm om det först.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.