Det var väl däromkring 2003. Pokertrenden låg och pyrde bland folk och fä i väntan på den stora explosionen med TV-sändningar och bortspelade månadslöner online. Jag var på en resa i arbetet och hamnade på ett ungdomläger i Blekinge med deltagare från hela landet. Det skulle givetvis spelas poker när dagsprogrammet var avklarat.
För egen del hade jag tidigare spelat videopoker på myntmaskiner i Finland och på färjor och hade väl i det stora hela koll på vad som är en bra hand och hela den biten. Genom gamla filmer hade man lite insikt i metodiken runt ett pokerbord som att syna, höja och lägga sig, men med Texas Hold’em-varianten kom lite ny terminologi. Flop, turn och river, till exempel.
Och att gå Åhlén, det vill säga att det går så illa att man tokförlorar hela sin kassa. Eller?
Nej, just det, det heter ju att gå all-in. Man lägger allt man har som insats. Det hade jag inte hört talas om innan.
Och med alla smålänningar och dalmasar vid bordet språkandes med hela sitt kulturarv, var det inte lätt att höra vad de sa – även om man givetvis borde ha tänkt efter en vända till, innan man under åtminstone ett par partier tänkte att Åhlén måste ha varit en riktig otursgubbe, när hans namn lever vidare idag för den som bränner ut sig direkt från bordet. Det var en lättnad när polletten trillade ner och jag tror inte att någon hann få en bild av vidden av mitt grova missförstånd, annat än att jag kanske då gick Åhlén vid fel tillfälle, men lyckades skämta bort det på något sätt.