Kategorier
Spaning

Snusmardrömmen

Snus doftar ljuvligt och smakar gott. Men det kan bli för mycket. Ibland händer det att man är så trött på kvällen att man somnar med snus i bruk. Det är inte bra på något sätt. Främst för att läppen inte får dess skönhetssömn.

Nu har det blivit än värre med det hela. Misstaget har fått hjärnkontoret att utveckla en återkommande stressdröm; att jag försöker lägga ut snuset, men att det ändå är kvar. Häromsistens drabbades jag av drömmen för, tror jag, fjärde gången på några år och den här gången var det särskilt makabert:

Jag var på (gamla, riktiga) Ålidhemsskolan – där jag aldrig egentligen rört mig annat än i bibliotek och idrottshall – och gjorde någon typ av arbete med elever. Yngre elever än vad jag är van vid. Jag behövde väl lägga ut, så jag smög undan för att göra det. Men det var ändå kvar snus. Jag gick ut ur salen, uppsökte en toalett: det var en sådan klassiskt effektiv skoltoalett som är så liten att man knappt ryms och lade ut, men det var ändå kvar. Strosade vidare i korridorerna och försökte igen. Kom till ett badhus (som egentligen inte finns), kommenterade till någon att oj, vad fint det var här då, innan jag la ut, men det stramade i läppen även fortsättningsvis. Av någon anledning bar jag med mig allt utlagt, som nu såg ut som ett stort getingbo. Stressade lärare på väg till eftermiddagens möten gåsprang förbi. Vid något ögonblick tänkte jag: det är ju något jag brukar göra för att lösa det här problemet. Minns inte om jag explicit tänkte att lösningen var att vakna, men strax därpå vaknade jag och pustade ut över att slippa den prekära situationen.

Samtidigt hann jag genast deppa över läppens uteblivna skönhetssömn, för morgonsnusen är helt enkelt inte lika angenämn efter en nattmangling och en snusmardröm.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.