Våren kom snabbt och bestämt i år. Med tanke på breddgraden och att det i ytterligare någon timme bara är mars, kommer det att komma bakslag, men på en varm och solig tiodagars blev vägarna bara och snön sjönk ihop till en liten decimeter. Nu är det bara en tidsfråga innan något livskraftigt skjuter sig ut ur den kalla men bara jorden närmast husens solsidor.
Ett år har gått sedan helvetet på jorden blev verkligt och globalt. Den första våren fungerade nostalgi som botemedel i väntan på den postpandemiska friheten. Jag var inte den som uteslöt risken till en ny våg: det är bara att se på alla andra virus som kommer i det svenska inomhusmörkret. Men att vågen skulle bli lika jävlig och ännu jävligare trög. Mitten av mars till början av juni var en evighet ifjol. Från november och nu vidare in i april är således en dubbel evighet, som förmodligen förlängs till en trippel. Barnens dynamik håller igång en, men annars är det tomt. Nostalgin är förbrukad och i horisonten syns just ingenting.