Kategorier
Sport

Volleybollfeber

Vik hädan, Covid – det svenska damlandslaget sprider nu volleybollfeber.

Nå. Jag har alltid gillat volleyboll! Spela i skolan, spela på TV-spel, gå på match med IKSU back in the days, titta på TV när tillfälle givits – vilket är mycket sällan, då svenska framgångar inte förekommit på decennier. SM-finalerna har förmodligen sänts, för så var det redan på 1990-talet när IKSU oftast var nästbäst i Sverige, men det har varit svårtajmat.

Därför kunde man tro att jag sett rubbet från årets succé-EM för damerna. Men nej, det har också varit svårtajmat.

Idag hade jag glömt bort åttondelsfinalen, när jag plötsligt såg en rubrik på mobilen, att Sverige utmanar Bulgarien. När jag kommer in har Bulgarien en tiopoängsledning i fjärde set, bara några bollar ifrån att kvittera till 2-2. Jag hann tänka, att det var just typiskt; jag kommer in när energin gått ur våra damer och EM rinner oss ur händerna. I vanlig ordning tänker jag att det är jag som avgör matchen; allt möjligt mirakulöst hade kunnat hända, bara jag hade hållit mig därifrån.

Avgörande set, tänk 0-0, tjejer! Bulgariskorna har initiativet långa stunder, leder med någon liten poäng. De går upp till matchboll, en matchboll till, men svenskorna klarar av det och roffar åt sig initiativet när det som mest behövs. Vad ska man med ett initiativ till när det inte går att avgöra? Pang, boom, block och ut. Sverige vinner och går vidare till kvartsfinal! Wow!

Otrolig spänning, men tjejerna håller fokus ända in i kaklet. Grädden på moset är den innerliga glädje och lycka de visar i intervjuerna efteråt. Inte direkt någon Henke Larsson som bara “näää, de är ett bra lag, men vi fick resultatet med oss”. Istället uttryck och känslor, glädjetårar och hängande hakor, som går rakt in i hjärtat. Tack som fan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.