Allsvenskan i fotboll är generellt ett riktigt sömnpiller. Vissa matcher kan underhålla med intensitet, kamp och trevlig atmosfär runtomkring, t ex stockholmsderbyn. Men ingen fotbollsälskare (länge leve Thomas Nordahl) skulle någonsin, utan att vara emotionellt involverad, titta på Trelleborg – Brommapojkarna, en match som luktar 0-0 ända upp till Västerbotten, och så slutade det också häromdagen.
På måndagskvällen var min tanke att Helsingborg – Blåvitt skulle bjuda på lite trivsel. Och jämfört med matcher där Trelleborg är med var det en klart godkänd match. Göteborgs mittfält saknar kreativitet. Det enda alternativet man har, och den brukar man hela tiden, är att lyfta boll över mittfältet på Pontus Wernbloom. Det ser ut som svenska landslaget när Olof Mellberg är spelförande back. Som en gäspning. Helsingborg vann tyvärr rättvist med 1-0, tyvärr på en mycket tveksam straff för hands där Sigurdsson fick bollen på armbågen, ganska tätt intill kroppen. Domaren insåg nog detta och blåste sedan för löjliga hands resten av matchen.
Förresten vann Arsenal i helgen. Det är bra. Två mål dessutom. Det är också bra. Men bäst var de tillfällen då man glänste till spelmässigt och snirklade sig igenom Man City-försvaret med härliga kortpassningar. “Äntligen lite poesi”, minns jag att jag sa. Wenger har inte gett upp ligan än, för att han är galen – säger han själv och man får hålla med. Känns också som att Villareal kommer att bli för svåra, med uddamålet, i Champions league.