Tonerna av en finsk barndom

Under mina barndoms somrar togs jag ofta omhand av mor- och farföräldrarna i Finland. Det har lämnat sina spår. Än idag är jag svag för det melankoliska, vilket torde vara mer konstruktivistiskt än finsk-genetiskt.

Men allt är inte svart. En av de tidigaste barnsångerna jag minns handlade om en liten ond häxa som hette Känkkäränkkä och framförs nedan av Finlands svar på Lars Berghagen under tidigt 1980-tal.

Men den är ju på gränsen till för munter. Den främsta favoriten från de tidiga skolåren var nog ändå Ihme ja kumma, typ “förunderligt och konstigt, som går i klart mer melankolisk ton. Refrängens budskap är att världen är full av underliga saker, som förbryllar och förvånar den lille vandraren.

Det är lätt för en icke-finne att anta att Mumin är det enda trollet i finnens bok. Men då känner den inte till Rölli, som dök upp i mitten av 1980-talet. En rolig figur då, som nu. Här är den festliga signaturen för TV-programmet om Rölli.

Men man är klart indoktrinerad in ett något nedstämt sinne. Som 8-åring begrep man inte direkt vad alla de sånger man utsattes för handlade om, men så klart har man tagit till sig. På bilturerna med mormor och hennes man fanns ett band med Jaakko Teppo, en savolaxare som sjunger på dialekt. Min favoritlåt var Onnen kerjäläinen, Lyckans tiggare, med rader som “jag är inte bitter, jag är ensam”.

Lite mer muntert sjöng Jaakko Teppo i nästfavoriten Pamela, en tragikomisk historia om kärleken till Pamela i Dallas.

Ett annat vanligt inslag i finska bilar i min barndom var Rautalanka-musiken från 1960-talet. Rautalanka betyder järntråd, och avser förstås elgitarrsträngar. Det gick helt enkelt ut på att spela klassiska melodier med elgitarr, ackompanjerat av ytterligar en elgitarr, en elbas och trummor. Ett klassiskt rautalankaband var The Sounds, nedan med låten Emma.

Här är ett annat rautalankaband, Strangers, med Kolme kitaraa.

Det var tider det.

Med tanke på den bakgrunden var det inte konstigt att bandet Agents sedermera blev favoriter. Musiken klart rautalankainspirerad med en gudomlig Esa Pulliainen på sologitarr. Lägg därtill att man la vantarna på världens bästa melankoliska låtar och lät den perfekta finska rösten, Topi Sorsakoski, sjunga. Agents har inte gjort något eget material, utan har nallat från höger och vänster.

Här är Vihreät niityt, egentligen Greenfields av amerikanska The Brothers Four. Den har förövrigt också framförts med svensk text i Pistvakt. Melankoli när det är som vackrast, och dessutom mina föräldrars kärlekslåt.

Ett exempel på lämpligt låtnallande är annars nedanstående låt, som ju orginal hette And I love her och framfördes av inga mindre än Beatles. Det ska också sägas om sångare Sorsakoski, att han tenderar att freestylea lite väl friskt på sina liveframträdanden.

Om inte låtarna är tragiska nog, så är människorna bakom musiken det. Nedanstående låt, Valot (ljusen), är otroligt vacker, skriven och framförd av Rauli “Badding” Somerjoki. Det sägs att man försökte och var när att sälja låten för att framföras av Elvis. Somerjoki dog av alkoholförgiftning och hjärtinfarkt i en ålder av 39 år.

En annan som söp och till slut fick sin hjärtattack vid 47 var Irwin Goodman. Hans Rentun ruusu är en riktig klassiker, som handlar om en alkoholists vedermödor med sina nära och kära, och som jag som 10-åring glatt trallade på.

Juice Leskinen klarade sig i 56 år, medan hans dotter Johanna gick bort genom ett massivt drogmissbruk när hon var 31 år gammal. Här hans klassiska pärla Kaksoiselämää, dubbelliv.

Om man som finsk musiker inte ägnade sig åt melankoli, var man tvungen att vara lite av en pajas. Som en annan barndomsfavorit, Sleepy sleepers, sedermera Leningrad cowboys. En låt som jag kanske inte begrep fullt ut, men som var rolig för de sjöng om tuttar, var Linda, kerro hinta. Refrängens “Linda, Linda, kerro hinta” betyder “Linda, Linda, vad är ditt pris”, som i en mans relation till en prostituerad. Här är den första låten på bandets debutalbum från 1975, Kuka mitä häh? Vem, vad, va?!

Sist ut den här gången är en låt som kan vara förvillande behaglig av studiobandet Leevi & The leavings. Den heter Sopivasti lihava, lämpligt fet.