Ibland blir det förtvivlat svårmodigt när man sitter och ser på TV. För bara 100 kronor i månaden kan jag bli orangutangfadder och rädda dem från världsekonomins skogsskövling som i förlängningen hotar deras existens, hävdar naturfilmaren Mattias Klum i en reklam som visas nu. För ett år sedan pratade han istället om isbjörnarna, vars glaciärer smälter på grund av den globala uppvärmningen. För bara 100 kronor kan jag bidra till att stoppa utvecklingen. Jag är skeptisk till hundralappens förmåga mot alla de viljor som samtidigt kan göra miljoner eller miljarder. Det är inte frågan om att tämja mitt dåliga samvete, utan en ganska sund skepticism. Och dessutom är det fel att gemene mans dåliga samvete ska betala för att rädda det som räddas går. Det är inte de som tjänat på det hetsiga resursanvändandet i första hand. Dock har alla i västvärlden tjänat i andra hand och bör stå för stor del av notan. Men frågan måste skötas politiskt, inte genom att spela på det dåliga samvetet.
Strax efter Mattias Klum dyker Persbrandt och pratar om människobarnen istället. De som inte någon mat har och behöver hjälp för att få någon chans i livet.