Jag var på väg till jobbet – lite lätt stressad som det kan bli med de flyktiga morgonminuterna. Caddien satt i baksätet, såg sedvanligt lugn ut och tomstirrade på den gröna kulissen av skog. Halvvägs hamnade vi bakom en lastbil, just innan vägen börjar slingra sig ormlikt och omkörningar blir svåra. In på den sista rakan såg jag en mötande lastbil längst där bort. Med japanskt under huven var jag inte kaxig:
– Vad tror du, jag tänkte kanske gå för det?
– Det är en 850-870 meter till kurvan och den mötande kommer i högst 92 kilometer i timmen. Med accelerationstid på 4 sekunder från 85 till 115 kilometer i timmen, har du fortfarande 7-8 sekunder på dig att ta ett beslut och gå för det och ändå klara det säkert. Gå för det! You happy?
– Yeah. Då kör vi!
Efter en tuff dag på jobbet var jag fortsatt lite lätt stressad. Dagishämtning väntade och det kan vara tufft när du är sliten och sonen övertänd. Jag tänkte acetylsalicylsyra.
– Jag funderar på Aspirin inför det här.
– Jadå, det är ett säkert spel. Kör på det. Men du oroar dig?
– Mmm.
– Lägg inte för mycket energi på det nu. Vanligtvis är Jonny och Conny inte på dagis på onsdagar – han är oavsett vad nästan alltid lugnare på onsdagar. Men jag kan gå in och ta blodsockret först, så vet du mer exakt vad du har att sikta på.
– Hörs bra det. Lägg fram plattan utifall att och vi hade en banan i väskan?
– Sure. You happy?
– Yeah.
