Har läst en helt okej bok om värderelativism, Unapologetic Theology av Placher, vars syfte är att försvara kulturer i allmänhet och kristendomen i synnerhet från den västerländska vetenskapernas sågverk. Han placerar sig någonstans mittemellan upplysningens arvtagare som menar att vi skrider framåt, att vår samlade kunskap är kumulativ och att vi en dag kommer att kunna redogöra för fler absoluta sanningar och, å andra sidan, relativisterna som mer pekar på att alla kulturer och traditioner har olika mål, medel och värderingar, att de västerländska vetenskapernas sanningssökande inte är relevant för alla och att andra kulturers traditioner inte bör ses ned på av västerlänningar. (Bloggens längsta mening hittills?)
Plachers ställningstagande är förvisso inte helt övertygande, men i sin kritik av liberalister och relativister bjuder han på massor av härliga exempel. Ett exempel är hämtat från Foucalt och en uppdiktad kinesisk encyklopedi, där man definierar djur som kejsarens tillhörighet, oräkneliga, på långt avstånd flugliknande, tama, förvildade, et cetera, och så vidare. Det verkar galet, men hur ska man kunna invända. Och varför skulle någon annan definition eller klassificering vara bättre?
Så här säger Wikipedia om djur:
Djur (Animalia) avser de flercelliga organismer som är rörliga, och heterotrofa, det vill säga för sin överlevnad beroende av att äta andra levande eller döda organismer. Med få undantag har djur muskler, ett nervsystem, och inre hålrum i kroppen, ämnat för nedbrytning av födan.
Till skillnad från växterna är djurens kroppsceller ej inneslutna i ett skal av cellulosa, och de kan inte som växterna tillgodogöra sig kolhydrater genom fotosyntes, utan är beroende av att detta tillförs genom att äta andra organismer med energiinnehåll.
Djuren tros ha utvecklats under prekambrium ur flagellater, en grupp inom protisterna. Jordens äldsta djur anses vara kammaneterna.[1]
Människan är också ett djur, i begreppets alla naturvetenskapliga definitioner. I vissa sammanhang används dock begreppet djur i meningen “djur förutom människan”. Detta gäller både i dagligt tal och i exempelvis juridiska sammanhang.[2]
Naturvetenskapen ger oss många, vad vi betraktar som, absoluta sanningar. Som västerlänning är det lätt att haka på tåget med atomer och celler som främste vägledare. Men vetenskapen är också en konstruktion av människan, hade den haft andra utgångspunkter och annan historia, hade resultaten också sett lite annorlunda ut idag, även om framskridandet varit lika framgångsrikt. Men framförallt förstår man hur moralfilosofiska diskussioner försvåras – det är faktiskt svårt att argumentera för att det finns något universellt gott och ont, rätt och fel.
Hursomhelst gillar jag definitioner. Jag gillar den låtsaskinesiska definitionen och jag gillar den torra naturvetenskapliga. Men det är mer en språklig-estetisk förtjusning det handlar om. I slutändan köper jag ändå det vetenskapliga paketet och de liberalistiska, förnuftiga idéerna om att vi är bäst, vi är de som vet mest och handlar mest rätt. Vilka chauvinister vi är.