Kent har annonserat ut bandets förestående död. Man unnar folk att sluta på topp. Nåväl, för en gammal räv kanske toppen var nådd i och med att Mannen i den vita hatten (16 år senare) avslutade Du & jag döden 2005. Sedan kom det mer kliniska soundet och massor av bra låtar har vi fått höra, men det var ändå inte riktigt på samma sätt längre. Men samtidigt har bandet ändå blivit större, vilket framförallt synts på konserterna. På Zinkensdamm 2008 var det ganska glest kändes det som. Sjöhistoriska 2012 uppskattades till några 17 000 och på den egna minifestivalen Kentfest var det 23 000 besökare. Nu har de sålt närmare tre Tele2 i begravningsceremonins skälvande slutminuter i december innan kistan sänks ner i evig vila.
Det lär blir några inlägg under året, så jag kallar denna lite kaxigt den första. Vi får se.
Tänkte kasta in lite covers som jag lyssnat på genom åren.
Allra först måste nog Carolina Wallin Pérez, som faktiskt gjort en hel skiva med Kent-covers med jazzig kostym. Hela skivan Pärlor och Svin finns på Spotify. Här spelar hon Ingenting på Umeå universitet:
Annars är väl Utan dina andetag den låt som spelats mest ute i stugor och kyrkor, då den passar till såväl bröllop som begravning. Lisa Nilsson sjöng för Vickan & Gym-Danne:
747 är en helig låt för oss kentfans. Och det här är väl kanske inte den bästa covern, men riktigt fascinerande. Vad är det här? Var är det här? Jämfört med Kent 1998 spelar nog det här bandet tajtare.
Petra Marklund kämpade på Skansen, men avslutade med en mäktig version av Musik Non Stop:
Döds-Revolt III:
Det finns många covers från det folkliga Vapen & ammunition. Den senaste jag hittade var Ulf Lundell som tydligen lirat Kärleken väntar på förra turnén. Vad jag kan se är publiken inte särskilt imponerad:
Även den finns i dödsvariant, intressant finsk brytning:
Från samma skiva, finska schlageråldermannen Reijo Taipale sjunger Ihan kuin nuo toiset, Dom andra. Nu är jag uppväxt med den här typen av finska röster, men det skär sig lite när produktionen i övrigt liknar orginalet.
Den här är färsk:
FF finns i rockabilly av Fatboy:
En synthgrupp kommer till Sverige. Kanske frågar de vilka som är stora i Sverige och kanske får de svaret Kent. Och så drar de Socker inför förvånade synthare. Behöver inte lyssnas länge på, det är bedrövligt:
Miskovsky får äran att köra Sverige:
De här killarna körde Mannen i den vita hatten på avslutningen och det känns helt rätt:
Och så den här videon från Eskilstuna Musikklasser. Fullständigt charmant:
Svante Thuresson har spelat in Columbus. Vackert! Här är liveversionen:
Sedan blir det tunnare med covers, ja förutom ensamma sjungande gitarrister i webbkameran. Vissa går steget längre. Den här killen säger sig göra La Belle Epoque i Hagnesta Hill-stil. With guitars and shit. Trevligt, säger jag. Skönt med lite headbangande till refrängen!
Jag har själv påbörjat ett par låtar i samma anda, som av okänd anledning producerats på ett märkvärdigt sätt i orginal. Man har accepterat låtarna som de är, men är helt enkelt nyfiken på hur de skulle kunna låta med mer traditionellt sound. I höstas jobbade jag med Sömnen, innan det tog slut på tid och plats. Omkring 1999 eller 2000 spelade jag och Robert in Kräm, fast då hade vi bedrövliga grejor och körde väl rakt av efter orginalet. Det blir inget smakprov här! Med det sagt lär Kents repertoar leva vidare. Ett inlägg som det här kan bli riktigt intressant om, säg, 10 år.