Mina gossar gillar dinosaurier. Inte utan att jag själv fått ett visst intresse på köpet. Som roligast är det när Pappa Kapsyl sjunger om de gamla reptilerna. Men det som fascinerar är att dinosaurierna verkligen dominerade planeten, medan däggdjuren då var små och förde en undanskymd tillvaro. Faktum är att det tidigare hade funnits större däggdjur, men jorden drabbades av en ännu större massdöd vid ingången till trias, vilket förmodligen krattade manegen för dinosauriernas era. Men även dinosaurierna fick så småningom ge med sig när naturkatastrofer ledde till matbrist och utrotning. Ingen kan veta exakt vad som hände, men dinosaurierna försvann medan mindre djur kunde överleva, t ex små däggdjur som så småningom blev människor. Så småningom i det här fallet betyder från höften 65 miljoner år senare.
Dom kanske flyttade till en annan värld,
där köttiga korvar växer på träd,
så att dom äntligen slapp käka upp varandra
(Pappa Kapsyl, Varför dog dinosaurierna ut?)
Människan är kanske 200 000 år gammal. Man får väl säga att vi med vår potenta hjärna och allt den åstadkommit härskar över planeten. Som ena verkliga skräcködlor. Det är anmärkningsvärt att vi kollektivt inte klarar av att leva i fred och samförstånd. I den allra senaste historien, som vi faktiskt har kunskaper om, föreslås att fred på jorden varit ett faktum i endast 268 av 3400 år, enligt Chris Hedges som publicerats i New York Times. I samma artikel föreslås att 108 miljoner människor dött i krig under 1900-talet. Uppskattningsvis har 150 miljoner och upp till en miljard människor dödats i krig genom mänsklighetens historia. Befolkningsexplosionen har gett fler att döda, industrialisering och världskrigens totalkrigföring har gett vapen och taktik, till skillnad från de äldre krigen där begränsade armeér gjorde upp med varandra i fält.
Spinosaurus, den största köttätaren. BILD: Yuri_B (Pixabay)
Så vilket är vårt paradis, där köttiga korvar växer på träd, för att vi ska slippa käka upp varandra? Vi har potential att leva i fred och välstånd, men ändå är vi så långt ifrån det. Om det så är djuriskt eller kulturellt betingat, så är livet på jorden även fortsättningsvis en brutal kamp om resurser och den makt och den välstånd de ger.