I veckan kom så äntligen våren.
Äckliga, blöta, ruttnande gräsytor.
Vinterns grus ligger kvar överallt som granatsplitter och påminner oss om tidigare död.
Fint damm yr omkring och irriterar hals och lunga.
Jackan är för varm och vårvarianten hänger fortfarande i en affär någonstans.
Nu är snön borta och det är vårfeeling i Stockholm.
I och med detta inträder också grustiden. Den innebär att lille Lars blir öm om trampdynan, vilket är förståeligt, jag tycker att de små sylvassa stenarna som tidigare räddat många från att halka ibland hugger genom skosulan också! Vidare innebär det också att samme Lars plockar på sig grus och sand i tassar och päls och bär in det i lägenheten. Ska man vara realistisk dröjer det en månad tills man börja sopa gatorna. Den är bedrövlig, denna grustid.
Men vad fan, nu är det sportlov och det känns fantastiskt.