Det är ibland en plåga att spela spel med sina barn, särskilt spel där jag kan råka vinna. Senast idag öppnade vi ett spel som den förstfödde fick i julklapp, Karibiens guld. Ett ganska trevligt spel, men i det avgörande läget – när man ska dyka efter skatten, så är det ett rent turspel och ibland kan man ha oturen att dra skatten och vinna över barnen. Den äldsta får blanka ögon, treåringen börjar gråta. Helvete! Vi hade ju jättekul i 20 minuter och det är ju bara tur, det spelar ingen roll som vinner! Jo, tjena.
Det får mig att minnas när jag spelade kort med mamma och moster i mormors sommarstuga. Jag måste nog ha varit åtminstone 10-11 år. Vi spelade då femhundra och i den varianten som då gällde var svartfärgade tvåor jokrar som kunde gälla som vilket kort som helst. Någon gång kunde jag ha avgjort spelet, men tänkte mig inte för och la en svart tvåa på högen, varpå någon av de andra förstås vittjade högen och vann. Blev väl lite lagom myndigt hånad för mina missar och var kanske gammal nog för det. Det ska bli spännande att se var den skarven kommer att ligga, när lagt kort faktiskt ligger. Just nu gissar jag på längre fram i tiden, än när man själv var liten.