Kategorier
Kultur Lista

Min skivsamling…

…vad jag minns. Fysiska orginalprodukter alltså. Inga samlingsskivor heller. För sådana har jag verkligen haft.*

  1. Europe – The Final Countdown (kassettband)
  2. Alanis Morissette – Jagged Little Pill
  3. Oasis – Be Here Now
  4. Kent – Isola (eng)
  5. Lars Winnerbäck – Singel
  6. Kent – Du och jag döden
  7. Kent – Hjärta & smärta EP
  8. Kent – Tillbaka till samtiden
  9. Kent – Röd
  10. Kent – En plats i solen
  11. Kent – Box 1991-2008
  12. Jaakko Teppo – Jälkitauti
  13. Kent – Jag är inte rädd för mörkret
  14. Kent – Tigerdrottningen
  15. Kent – Då som nu för alltid

Får uppdatera om jag kommer på något… Hade ganska mycket klassisk musik, men de skivorna är nog att betrakta som samlingsskivor. Det var nog bara Mozarts Requiem som var ett komplett verk.

* Jag lyckades bli prenumerant av Mr Music genom en telefonförsäljare. Hade något märkligt motstånd till att stänga av skiten. Om jag minns rätt så fixade Robert till det en fredagseftermiddag med en öl i handen.

 

 

Kategorier
Kultur

Kent – Jag är inte rädd för mörkret

Kents tionde studioalbum kom ut i april och denna gång har det dröjt flera veckor innan jag tagit mig tid att sätta mig in i Jag är inte rädd för mörkret. Bara för att konstatera att skivan, inte helt oväntat, är bra.

Det första smakprovet av det nya har förstås varit närvarande sedan det publicerades i form av första singeln 999. Musikaliskt en ganska trevlig, gammaldags kentlåt, men ungefär som flertalet låtar på förrförra skivan Röd, är låten lite väl texttung, samtidigt som man känner sig rätt färdig med de bergska ah ah-refrängerna. Och herregud, nu har det hänt, man måste stå ut med ordet baby på en kentskiva.

999 är också första låt på skivan och följs av fyrtal i trevlig, modern kentpop: Petroleum, Isis & Bast, Jag ser dig och Tänd på. Här blir det gott om svängiga refränger, fina verser och en och annan textrad som träffar rätt.

Sedan händer det grejor när Jocke Berg återigen kör bil i Tyskland och till en mycket enkel och rak melodi berättar om hur rädslan styr i Beredd på allt.

Balladen Ruta 1 får agera halvblek mellanakt inför en stabil avslutning. Färger på natten har ett skönt driv, särskilt med första versens nintendoljud i arrangemanget och andra versens utdrag ur FASS, medan Låt dom komma är en stark vi-mot-dom-låt med skönt riff, skulle nästan kunna vara en lärarlåt, men passar för alla yrkesmän som får stå ut med att kunderna alltid har rätt (“Varje ljusglimt en dubbel treo i svarta glas”).

Avslutningsballaden Hänsyn är en fin och enkel ballad med skönt arrangemang av dramatiska stråkar och hipetyhoptrummor, iöronenfallande på ett positivt sätt.

Nu när man börjat lyssna på allvar kommer det att bli svårt att sluta, för här finns många smittsamma partier utspätt i visst kentskt svårmod (vilket också innebär hög smittorisk i mitt fall), men i överlag är det faktiskt rätt så muntert! Och det är väl bäst att man lyssnar så att man kanske hinner lära sig en vers av 999 till sensommarens konsert.

Kategorier
Kultur

Kent – En plats i solen

Helt plötsligt kom det en ny skiva från Kent och den hette En plats i solen. Jag köpte den och började lyssna. Första lyssningen var som vanligt inget att lita på, jag har alltid blivit förskräckt och sett slutet framför mig, för bandet alltså. Så också denna gången: Glasäpplen som inleder skivan är också lite monoton i versen, innan den så småningom vaknar till liv och blir vackert njutbar.

Men det var dock inte läge att ge upp, för jag hade ju redan hunnit lyssna på singlarna Skisser för sommaren (en härlig lättsmält dänga) och Gamla Ullevi (en dansant radiolåt), och gillat dem.

Idag är En plats i solen i mina ögon en av Kents bästa skivor. Som helhet är den klockren, den känns stringent, saknar svaga punkter och består av lagom långa låtar som ger en lagom lång helhet.

Efter Glasäpplen fortsätter skivan i högt tempo med Ismael, en ganska typisk kentlåt av idag, med elektronisk bas, men med sedvanligt skön melodi. Sedan trallas det vidare med Skisser för sommaren, och en klockren inledningstrio är komplett. Det svänger vackert i drygt 13 minuter.

Då är det dags för den något långsammare Ärlighet, respekt, kärlek. En fin vers och en refräng där Jocke Berg får understöd av en liten manskör. I övrigt ett ganska konventionellt arrangemang. Det något långsammare partiet fortsätter sedan med Varje gång du möter min blick, som är så plågsamt vacker i versen att det känns i hela kroppen, inte minst tack vare bakgrundsklagosången. Refrängen är mer rakt på sak och fastnar direkt.

Mot det svängiga hållet igen: Ensam lång väg hem, låter inledningsvis som något vi hört från Kent tidigare. (Och dessutom blir Flen omnämnt än en gång i Bergs låtskrivande!) Men sedan, och framförallt i andra versen, tar det fart på allvar. Outrot med “det blir en ensam lång väg hem”  och, tack för det – ett gitarrsolo, är mycket bra. Team building följer upp – en lätt asymmetrisk, men otroligt vacker låt, innan det är dags för Gamla Ullevi.

Minimalen är en tämligen intressant produktion, då den första och andra versen har helt olika arrangemang. Den första är konventionell med gitarrplock, medan den andra är svårt synthig. Två identiteter, som man lär sig att tycka om.

Skivan avslutas sedan med en schlageraktig ballad, Passagerare. Rebecka Törnqvist är med och sjunger duett i refrängen. Musikaliskt får jag vibbar av en viss operasnutt som jag ännu inte kunnat peka ut.

Helt plötsligt är den slut och man får börja om. Fem plus, getingar, stjärnor eller vadhelst.