Man läser om plan som kraschar i hjärtat av Afrika, i bortersta Ryssland eller bland robinsonöar i Sydostasien, och det självcentrerade och förmodligen nödvändiga filtret för att undkomma all världens sorg klickar in och gör händelserna till små notiser, strax intill den om att man haffat en rattfull.
Men så sitter den hjärtlige Stefan Liv ombord på det plan som idag kraschade i Ryssland och plötsligt kan man inte värja sig, filtret biter inte längre. Man känner sorg och det blir inte bättre av att man tänker sig hur alla de ombord hann upptäcka att det gick dåligt med flygandet, möjligen en smäll, brand, en kort stund av panik och sedan ridå.