…härstammar från Tankesmedjan i P3, något i stil med följande: Boutros Boutros-Ghali är död och hela världen är i sorg, särskilt de som gillar dubbelnamn. Men goda nyheter; Fares Fares och popgruppen Duran Duran är fortfarande vid liv.
Med en tämligen trög start på arbetsåret har man drabbats hemlängtan av vissa mått. Umeå har en del plus såsom det relativa lugnet, tillgången till squash och badminton på IKSU, för att inte tala om Björklöven.
Men det finns ju ett minus: Lennart Holmlund. Hur kan denne man ha styrt så länge?
Strax är det dags, veckans avsnitt av Saturday Night Live, som numera huserar på Kanal 9 och visas blott en vecka efter ursprunglig sändningstid. Det är något visst med SNL. Det är inte det att det alltid är förstklassig humor, utan snarare en blandning av kemin i ensemblen och den osande nerven av direktsändning, samtidigt som man genom alla år haft en genuin respekt för programformatet, trots att skådespelarna hunnit bytas ut flera gånger om. På gott och ont har det också inneburit att vissa tråkigare moment kvarstått: de oftast ganska stela monologerna av kvällens värd och den minst sagt skitnödiga announcern som varje gång ska gasta ut hela ensemblen i inledningen – men å andra sidan känner man sig trygg.
En vecka efter direktsändning får vi njuta av showen. Annat var det förr när Dana Carvey, Kevin Nealon, Adam Sandler, David Spade, Rob Schneider, Chris Farley och mången annan komedistjärna tändes i SNL: i Sverige var det ZTV som sände, gärna ett eller kanske t o m ett par år senare. Det var förstås roligt då också, men man missar en annan av SNL:s stora styrkor, aktualiteterna och den politiska satiren. Man får en klarare inblick i den politiska debatten i USA genom att titta på detta relativa trams.
I Sverige tycks vi vara helt oförmögna till satir på löpande band, möjligen är det P3:s Tankesmedjan som glänser inom området av och till. Annars skämtas det emellanåt med kungen och diverse B-kändisar, men politikerna är oftast märkligt skonade.