Det har varit några omtumlande kvällar när jag kommit att läsa runt något lite på det världsomspännande Internet. Den gudasände kompositören som pruttade ut symfonier och kräktes fram operor under sitt korta, hektiska partyliv, har visat sig vara som alla andra låtskrivare, säg typ Håkan Hellström, som plockar på sig ett och annat, och ibland skamlöst ganska mycket rakt av. Ja, Mozart var tveklöst ett musikaliskt geni och Håkan Hellström har också har något visst, men alla är en del av en kanon och inget notblad är någonsin helt blankt. Ibland tar man lite mer än så.
Låtar låter lika, men ändå olika. Ackordföljder som fungerar är inte oändliga, rock’n roll-basgångar är som de är. Låtarna ovan kan i introdelen utan tvekan ihopblandas, men blir sedan ändå tre olika låtar. Skulle vi skriva ner noter, så skiljer de sig åt avsevärt.
Det är väl ytterst sällan plagiatanklagelser leder någonvart inom musikvärlden. Det tycks mest bli skarpt när någon menar att man i något skede varit med och jobbat på en låt, men sedan blir utan låtskrivarerkännandet (och royalty). Ibland har man gjort upp på allvar, som jag minns att jag läst att Radiohead fick göra med sin låt Creep efter att ha stämts av låtskrivare från 70-talet. Det finns uppenbar likhet i versen, men herregud, come on – Radiohead var snälla som gjorde dem till medförfattare i tvisten som trots allt löstes utanför domstol.
Men Mozart då? Han fick ju sina noter från Gud, trots att han var en sådan strulpelle? Ett av mina favoritverk är hans Requiem, som är så smärtsamt vacker. Omständigheterna kring verkets tillkomst ger det bara mer djup; att det var hans sista verk, det lär ha varit en för honom okänd beställare, han var sjuk och sägs ha upplevt sig skriva sin egen dödsmässa, osv. Särskilt raffig bild av omständigheterna har man om man sett filmen Amadeus som skruvar till det ytterligare och använder sig av den avundsjuke hovkompositören Salieri som beställare och medhjälpare – vilket inte är sant. Men man vet heller inte riktigt vad som är sant. Det var dock en greve Walsegg som beställde rekviemet och skulle förmodligen ge ut den som sin egen, varför Mozarts änka Constanze genast efter Mozarts död, var tvungen att göra allt för få verket färdigt och få ut det som Mozart-verk, för att hon skulle få betalt då och framgent. Idag är det vida känt att Süssmayr fick uppdraget att slutföra rekviemet, men det kan ha varit fler inblandade. Bilden av kampen med att skriva verket som ges i filmen Amadeus, som jag såg någon gång tidigt på 90-talet, var ändå en tydlig inkörsport till att älska verket. Så småningom köpte jag verket på skiva och lyckades spela in ett framträdande på TV, innan jag dessutom tog mig iväg och såg det uppföras i Umeå stadskyrka – ja, även fortsättningsvis är annonser om konserter med Mozarts Requiem vanligt förekommande i allhelgonatider. Jag har alltid tänkt att det är magiskt, att musiker, solister och kör, står där nu 200 år senare, med sina häften som det står Mozart på och levererar denna magi.
Men Mozart var inte rakt av en gudomlig kreatör: han kunde också kasta in en basgång eller ackordföljd, som han hade hört. Det var, som sagt, omtumlande att häromsistens lyssna på några delar av Händels produktion och upptäcka att Händel kanske borde få credit och STIM-pengar för Mozarts Requiem.
Nå, trots samma ackordföljd bitvis, så är Mozart lite mer rock’n roll. Eller som kejsaren i Wien sa i filmen Amadeus, för att på något sätt hävda sin överhet: Det kanske är lite för många noter, herr Mozart.
Det finns massor med hela rekviem på Youtube. För nybörjaren kan det passa med en excentrisk showman till dirigent, och för övrigt en manlig kontratenor som solist på stolen där man nästan alltid ser en kvinnlig alt, ja, och only in Holland, ett extranummer: