Enligt en artikel i dagens Västerbottens-kuriren (http://www.vk.se/Article.jsp?article=253940) tar sportchef Mikael Andersson på sig ansvaret. Detta ansvarstagande citeras inte i tidningen och framkommer heller inte i artikeln. Sannolikt har han fått frågan och erkänt, typ: Jo, visst är det mitt ansvar, men…
Det som lyfts fram i artikeln är snarare en klar flykt från ansvaret och försök att flytta över fokus på annat.
Angående entledigandet av förre tränare Joakim Fagervall säger han till VK:
– Jag tycker ändå att jag fattade rätt beslut. Laget fungerade inte som vi förväntat oss, jag var ytterst ansvarig. Det hade varit fegt att inte agera.
Det här låter som flykt, att blanda “jag” och “vi” där “vi” står för den samlade bedömning och “jag” bara administrerade enligt praxis.
Vidare säger han:
– Totalt sett har vi inte fått det lyft man önskat, men det var ändå helt rätt att försöka.
Återigen delar han med sig av ansvaret till “vi”, vilket förvisso är delvis rätt då tränare alltför ofta ensamma får bära skuld. Men här poängterar han återigen att han gjorde rätt i att försöka, men “vi” misslyckades och det är ansvarsflykt.
Sedan kommer juniorerna på tal:
– Vi har ett rätt bra juniorlag och det måste vi ha. Det är där vi ska hitta nya spelare. Möjligheterna blir betydligt sämre om vi tappar platsen i högsta serien, säger han till VK.
Han ska också ha benämnt det en katastrof, att eventuellt åka ur högsta J20-serien. Han är sportsligt ansvarig för föreningens ishockey, även den i juniorlaget, men kanske är det för att det finns någon annan att skylla på, J20-managern Tomas Sandlin, som ordet katastrof tas i bruk.
Givetvis är det illa att åka ur J20 SuperElit, men det är närapå en lika stor katastrof att sluta på elfte plats i Hockeyallsvenskan. På de sena värvningarna vann Micke lite publik till arenan, men i övrigt har de glesnat betänkligt på läktarna under säsongens gång. Vissa hävdar att Björklöven har stabil sponsring på en viss nivå år till år, men en del i det är nog att drömmen om Elitserien ändå varit livskraftig i Umeå. Nu är man väldigt långt ifrån för andra året i rad, och trots att ekonomin relativt sätt är stabil, har den här säsongen varit ett steg bakåt jämfört med tidigare. Även sponsorer är supportrar och vid dålig skötsel av klubben och bristfälligt ansvarstagande över de slantar som de, liksom supportrarna, investerar i föreningen kan de komma att hålla än hårdare i plånboken. Mickes två år som sportchef och månaderna som tränare är en katastrof.
Det här var inget ansvarstagande. Det var försvarstal. Han behöver ju inte göra klart för alla att han ska lämna föreningen efter säsongen, men ett ärligt ansvarstagande hade varit hedrande i det här läget.
Istället heter i det i artikeln att han ser “det som fullt möjligt att jobba vidare som både sportchef och tränare”. Som om ingenting hänt.
Förvisso vet vi också att journalister ofta citerar och tolkar fritt, så kan det vara även i det här fallet. Men å andra sidan låter det precis som Micke Andersson.
