Kategorier
Samhälle Spaning

Alla får låna!

Varför kostar en lägenhet 50 000 kronor kvadratmetern? För att alla får låna sådana fantasisummor (jo, i princip de flesta arbetstagare åtminstone) att lägga på boendet. Alla får låna, för då har de ju sitt boende som kostar 50 000 kronor kvadratmetern som säkerhet. Dessa drivkrafter samspelar och får upp priset: gemene mans ränteutgifter ökar, ränteutgifter som förstås blir härliga inkomster till bankerna, som t o m går med på att folk inte amorterar, ja så länge den härliga ränteinkomsten betalas in varje månad.

De enda som möjligen inte får låna monopolpengarna som ger bankernas ägare härliga miljardvinster är de minst förmögna arbetstagarna. En stor del av dessa är så klart utrikesfödda och det passar ju också dagens Sverige alldeles utmärkt att de som har lite över varje månad och är vita bor på ett ställe, medan de som hamnar närmare marginalen och kanske inte alltid är vita bor på ett annat. En del banker specialiserar sig dock på att låna ut även till de som har minst, men som kompensation blir deras räntor ännu högre. Många sköna kronor till finansmarknadens ägare.

När drivkrafterna lirar på detta sätt är det självklart att bubblor uppstår. Priserna blir för höga, folk lånar för mycket och  när bubblan brister och det visar sig att lägenhetens värde i själva verket var 20% lägre i reda pengar, så kanske finansmarknaden sträcker ut en hjälpande hand till kunderna och bidrar med stöd, med tanke på att de tjänat så mycket på kalaset och bidragit till själva bubblans uppkomst? Nejdå, vinsterna är redan utbetalda och bankerna hamnar själva i trubbel förstås och är det inte skattemedel som räddar dem, så fortsätter de ju att låta kunderna betala med relativt höga räntor även om deras egna ränta på lån från Riksbanken är näranog noll.

En amerikansk storbank kraschade för några år sedan, en hel västvärld fick ta konsekvenserna. Kan man tro. Men även i denna finanskrisens tidevarv fanns det vinnare, för riskkapitalisterna ska alltid ha sitt först.

Och ungefär på samma sätt har bubblor byggts på hela länders ekonomier! Kreditinstitut bestämde sig en dag att vad fan, de är ju länder, det är väl ingen risk att låna pengar dit, enligt en trevlig analys av SvD:s Andreas Cervenka. De fattiga länderna har inte direkt amorterat, utan betalat räntor på statsskulden och genererat härlig vinst till kreditinstitut i mer välbeställda länder. Klyftan ökar ytterligare och nu när det krisar på allvar finns där ingen ansvarskänsla bland dem som skott sig på denna ansvarslöshet, utan nu är det återigen dags för skattefinansierad ihoplappning. De som skott sig kan möjligen i viss utsträckning bidra till den gemensamma skattepotten, men en sak kan vi vara säkra på: de lägger miljontals kronor och helhjärtad ansträngning, ofta mer av ideologiska än ekonomiska skäl, på att bidra så lite som möjligt till denna pott.

 

Kategorier
Sport

“Micke tar på sig ansvaret”

Enligt en artikel i dagens Västerbottens-kuriren (http://www.vk.se/Article.jsp?article=253940) tar sportchef Mikael Andersson på sig ansvaret. Detta ansvarstagande citeras inte i tidningen och framkommer heller inte i artikeln. Sannolikt har han fått frågan och erkänt, typ: Jo, visst är det mitt ansvar, men…

Det som lyfts fram i artikeln är snarare en klar flykt från ansvaret och försök att flytta över fokus på annat.

Angående entledigandet av förre tränare Joakim Fagervall säger han till VK:
– Jag tycker ändå att jag fattade rätt beslut. Laget fungerade inte som vi förväntat oss, jag var ytterst ansvarig. Det hade varit fegt att inte agera.

Det här låter som flykt, att blanda “jag” och “vi” där “vi” står för den samlade bedömning och “jag” bara administrerade enligt praxis.

Vidare säger han:
– Totalt sett har vi inte fått det lyft man önskat, men det var ändå helt rätt att försöka.

Återigen delar han med sig av ansvaret till “vi”, vilket förvisso är delvis rätt då tränare alltför ofta ensamma får bära skuld. Men här poängterar han återigen att han gjorde rätt i att försöka, men “vi” misslyckades och det är ansvarsflykt.

Sedan kommer juniorerna på tal:
– Vi har ett rätt bra juniorlag och det måste vi ha. Det är där vi ska hitta nya spelare. Möjligheterna blir betydligt sämre om vi tappar platsen i högsta serien, säger han till VK.

Han ska också ha benämnt det en katastrof, att eventuellt åka ur högsta J20-serien. Han är sportsligt ansvarig för föreningens ishockey, även den i juniorlaget, men kanske är det för att det finns någon annan att skylla på, J20-managern Tomas Sandlin, som ordet katastrof tas i bruk.

Givetvis är det illa att åka ur J20 SuperElit, men det är närapå en lika stor katastrof att sluta på elfte plats i Hockeyallsvenskan. På de sena värvningarna vann Micke lite publik till arenan, men i övrigt har de glesnat betänkligt på läktarna under säsongens gång. Vissa hävdar att Björklöven har stabil sponsring på en viss nivå år till år, men en del i det är nog att drömmen om Elitserien ändå varit livskraftig i Umeå. Nu är man väldigt långt ifrån för andra året i rad, och trots att ekonomin relativt sätt är stabil, har den här säsongen varit ett steg bakåt jämfört med tidigare.  Även sponsorer är supportrar och vid dålig skötsel av klubben och bristfälligt ansvarstagande över de slantar som de, liksom supportrarna, investerar i föreningen kan de komma att hålla än hårdare i plånboken. Mickes två år som sportchef och månaderna som tränare är en katastrof.

Det här var inget ansvarstagande. Det var försvarstal. Han behöver ju inte göra klart för alla att han ska lämna föreningen efter säsongen, men ett ärligt ansvarstagande hade varit hedrande i det här läget.

Istället heter i det i artikeln att han ser “det som fullt möjligt att jobba vidare som både sportchef och tränare”. Som om ingenting hänt.

Förvisso vet vi också att journalister ofta citerar och tolkar fritt, så kan det vara även i det här fallet. Men å andra sidan låter det precis som Micke Andersson.