Ett minne från ungdomens ljuvliga sommarkvällar på Ålidhem uppenbarade sig: Av och till, närhelst det var dags att gå en bit, t ex till Statoil för att köpa gotta i natten, så hände det att vi tog med oss en tennisboll att kasta emellan oss för att krydda promenaden med lite underhållning. Det fungerade bra.
Ett annat minne, snarare från barndomens friska vårmorgnar: Vi åkte buss till skolan. Vid vår hållplats var vi minst fyra gossar som så snabbt snön tinat bort spelade lite vägg i väntan på bussen. Jävlar vad vi hamrade i väggen och jag kan inte tänka mig annat än att det dunsade fint i lägenheterna där i det hus som brann ned några år sedan. Klockan var dessutom alltid före halvåtta, men det var aldrig någon som klagade.