Självaste Martin Timell sa något ganska bra i ett avsnitt av Sveriges historia i höstas om krigets natur, att även om vi satt upp regler för krig som gäller när kriget börjar, så glöms de sedan ganska snabbt bort när läget är skarpt. Därför torde väl ingen vara förvånad när DN idag rapporterar om att rebellerna gjorde sig skyldiga till svåra krigsbrott under inbördeskriget. Vi har ju läst motsvarande om USA i Irak x 2, USA i Vietnam och Korea, olika sidor på Balkan på 1990-talet, finnarna i sitt återerövringsanfall mot Sovjet under andra världskriget och så vidare. Näranog alla krig torde ha dessa övergrepp, som förmodligen ingår i paketet, i krigets natur.
Övergångsrådet får kritik för att införandet av mänskliga rättigheter nu går för långsamt. Det är ett svårt läge, precis som i alla andra fall när ett inbördeskrig avgjorts. Det finns de som förlorat och nu ska försöka inordna sig trots djupa sår i själen: se återigen Balkan på 1990-talet eller finska inbördeskriget 1918.
Det är givetvis rimligt att kritiken framförs, men någonstans vore det smakfullt att poängtera att motsvarande följder nästan alltid uppstått i liknande situationer.
3 svar på ”Krigets natur”
“…när DN idag rapporterar om att rebellerna gjorde sig skyldiga till svåra krigsbrott under inbördeskriget”.
Idag ja men i utländska (brittiska, amerikanska bl.a) har vi kunnat följa krigsbrotten från bägge sidor redan från februari 2011. Svenska medier har inte återrapporterat vad tex CNN visat om rebellernas övergrepp. Vi tål tydligen inte nyanser utan bara svartvitt. Då blir vi också matade med en propagandabild.
Svenskarna är också mest positiva till “insatsen” i Libyen.
Vilka begrepp användes i brittiska och amerikanska medier i början? Jag tänker på att det dröjde ganska länge innan “inbördeskrig” och “rebell” började användas i Sverige: det var väl mer frihetskamp och gaddafimotståndare.