Det måste ha varit i åk 2 eller 3; det är svårt det där med åren i låg- och mellanstadiet. Av någon anledning, förmodligen för att vi finnar i Umeå var ett delvis segregerat invandrarcommunity med egna aktiviter och kanske också av ekonomiska skäl, var det aldrig riktigt aktuellt att spela fotboll i organiserat ungdomslag. En annan orsak kan ha varit blygsel och dåligt självförtroende som bottnade i finskheten. Helt osugen var jag inte, utan tittade lite avundsjukt på verksamheten, när det råkade vara träning på Ålidhemsskolans grus. Bollar i säck, koner och träningskläder som det stod Gimonäs CK på. De flesta av oss fick nöja sig med det vi hade: spelet på rasterna, att vara på planen några stycken och skjuta straffar på varandra och så måndagsklubben, innebandy på Ålidhems Folkets hus. Inte alls pjåkigt.
Nu kommer jag inte ihåg hur det kom sig, men på något sätt kom jag över ett gäng koner. Det var förmodligen något lag som glömt dem på en plan. Men jag och eventuellt någon till startade då verksamheten Ålidhems fotbollsförening. I pojkrummet blev det ett kansli med en liten kiosklucka där man kunde lösa medlemskap och kanske köpa biljetter. Luckan tog form genom att två stabila skrivbordslådor fick stå på varsin sida med luckan ner och på bottenskivan skrev jag ÅFF. Även på konerna skrev jag ÅFF med svart tusch. Det kändes fint. Det kan ha genomförts något träningspass med en handfull deltagare, det har jag glömt, men ÅFF:s kansli på Geografigränd 2 är verkligen något jag minns.