Det är väl ändå en ganska etablerad idé att man vid dramatiska näradödenupplevelser ser livet passera revy. En slags forskningsstudie från universitet i Hadassah (enligt The Telegraph, enligt Expressen) visar att människor som varit nära döden mycket riktigt drabbats av starka minnen av känslosamma ögonblick i livet, dock ingalunda i någon kronologisk ordning.
Så vilka är dessa känslosamma ögonblick?
Jag tänker mig vissa en, två, tre, fyra, fem, sex, sju händelser som borde vara självskrivna, men vem önskar sig facit när det är så förenat med en stor risk att dö. Det kunde väl vara intressant att skriva ner historierna, men är det att förbereda sig för att dö?
Samtidigt som läsning av Knausgårds barndomsminnen ledde till minnen av de egna, har jag på sistone kommit att tänka på några människor som jag hade glömt bort. Någon som man hade ganska mycket att göra med, men ja, kanske att det inte uppstod några minnescementerande känslosvallningar. Någon som man tyckte mycket om, spenderade mycket tid med och pratade länge i telefon med, så pass att man undrar hur vänskapen kunde försvinna, och nu kommer man inte ihåg något av vad som hände eller vad man kände.
För att inte tala om de några tusen elever som man lotsat genom samhällskunskap och historia. Det är väl kriserna, katastroferna och några makalösa prestationer som man kommer ihåg. Det gedigna och stabila, det är som bortblåst.
Men det kanske är så här det börjar när din ungdom är borta, att livet passerar revy. I normalfallet puttrar det på över ett halv liv, med minnen som tränger sig på. I dramatiskt livshotande situationer skruvas tempot helt enkelt upp.