Inte riktigt nära döden-fall

Fall är den vanligaste orsaken till dödsolyckor. Det är väl oftast de äldre som trillar och därefter också av pinn. Men det är riktigt jobbigt att falla. Jag minns en gång när jag som cirka 10-åring halkade i isigt före och rev upp mina nya svarta jeans. Svarta jeans som vid tidpunkten var mycket märkvärdiga, men man hade ju passerat åldern för att gå i knähåliga byxor. Men det var inte bara byxorna, uppskrapade knän är också ett elände. Och sedan kroppens reflexmässiga försök till att parera: det kanske inte gjorde ont då, men det blir värre och värre med åren. Har man varit på väg att halka och reagerat, har det givit sträckningar på sju ställen.

Idag föll jag, på ett löjligt sätt, i trappan när jag skulle gömma mig för barnen. Ingen fara på taket, det var på väg uppåt och mer eller mindre på sista trappsteget, men jag föll hårt. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men det kändes som att jag landade på tåspetsar, ett knä och på händerna. Nu klarade sig alla lemmar, men ont gjorde det. Det värsta är att det känns som att man även slagit huvudet, fastän det inte var så. Man förstår snart, efter ett sådant lindrigt fall, att man inte behöver krascha från några förfärliga höjder, för att utgången ska vara slutet.

Det här var för övrigt bloggens sjuhundrade inlägg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.