Etikett: död

Kategorier
Personligt

Coronapendeln

Stark är jag inte. Ena stunden vinner förnuftet och statistiken, att även om man åker dit i det här läget, så är risken att bli riktigt dålig låg även när man tagit hänsyn till övervikt. De allra flesta får mild sjukdom, de allra flesta som blir illa däran klarar sig också. Andra stunder är det dödsångest. Det kan vara när jag tittar på barnen. Eller när jag läser om folk som drabbats.

Samma gäller situationen i Sverige. Man vill att corona ska försvinna, att dödstalen ska bli låga. Dödstalen är deppiga, som en fullsatt islada med människoliv. Vi var uppe över 100 döda per dag ett tag. I flera veckor var det ca 70, medan det nu är ca 50 per dag. Andra stunder kommer man ihåg att ca 250 svenska dör dagligen av något. Dåliga influensaår kan skapa en överdödlighet i tusental. Läser på kvartal.se att vi dör mer på löningsdagen, liksom generellt på fredagar. Fylla, droger och dekadens skördar också sina offer.

Hälsocentralen, som den kallas nuförtiden, meddelar att de ser ökad spridning i östra Norrbotten. Vad händer med pendeln nu?

Jag hade en tid av märkligt mående i mars, vad var det?

Kunde inte vara med på ett möte på jobbet i förmiddags, men de ska ha sagt att arbetsgivaren ska tillhandahålla testning. Stat och eller region verkar inte komma till skott med detta. I vanlig nyliberal ordning kommer vissa att få, andra inte.

Kategorier
Spaning

Inte riktigt nära döden-fall

Fall är den vanligaste orsaken till dödsolyckor. Det är väl oftast de äldre som trillar och därefter också av pinn. Men det är riktigt jobbigt att falla. Jag minns en gång när jag som cirka 10-åring halkade i isigt före och rev upp mina nya svarta jeans. Svarta jeans som vid tidpunkten var mycket märkvärdiga, men man hade ju passerat åldern för att gå i knähåliga byxor. Men det var inte bara byxorna, uppskrapade knän är också ett elände. Och sedan kroppens reflexmässiga försök till att parera: det kanske inte gjorde ont då, men det blir värre och värre med åren. Har man varit på väg att halka och reagerat, har det givit sträckningar på sju ställen.

Idag föll jag, på ett löjligt sätt, i trappan när jag skulle gömma mig för barnen. Ingen fara på taket, det var på väg uppåt och mer eller mindre på sista trappsteget, men jag föll hårt. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men det kändes som att jag landade på tåspetsar, ett knä och på händerna. Nu klarade sig alla lemmar, men ont gjorde det. Det värsta är att det känns som att man även slagit huvudet, fastän det inte var så. Man förstår snart, efter ett sådant lindrigt fall, att man inte behöver krascha från några förfärliga höjder, för att utgången ska vara slutet.

Det här var för övrigt bloggens sjuhundrade inlägg.

Kategorier
Spaning

Livet passerar revy

Det är väl ändå en ganska etablerad idé att man vid dramatiska näradödenupplevelser ser livet passera revy. En slags forskningsstudie från universitet i Hadassah (enligt The Telegraph, enligt Expressen) visar att människor som varit nära döden mycket riktigt drabbats av starka minnen av känslosamma ögonblick i livet, dock ingalunda i någon kronologisk ordning.

Så vilka är dessa känslosamma ögonblick?

Jag tänker mig vissa en, två, tre, fyra, fem, sex, sju händelser som borde vara självskrivna, men vem önskar sig facit när det är så förenat med en stor risk att dö. Det kunde väl vara intressant att skriva ner historierna, men är det att förbereda sig för att dö?

Samtidigt som läsning av Knausgårds barndomsminnen ledde till minnen av de egna, har jag på sistone kommit att tänka på några människor som jag hade glömt bort. Någon som man hade ganska mycket att göra med, men ja, kanske att det inte uppstod några minnescementerande känslosvallningar. Någon som man tyckte mycket om, spenderade mycket tid med och pratade länge i telefon med, så pass att man undrar hur vänskapen kunde försvinna, och nu kommer man inte ihåg något av vad som hände eller vad man kände.

För att inte tala om de några tusen elever som man lotsat genom samhällskunskap och historia. Det är väl kriserna, katastroferna och några makalösa prestationer som man kommer ihåg. Det gedigna och stabila, det är som bortblåst.

Men det kanske är så här det börjar när din ungdom är borta, att livet passerar revy. I normalfallet puttrar det på över ett halv liv, med minnen som tränger sig på. I dramatiskt livshotande situationer skruvas tempot helt enkelt upp.

Knausgårds barndom

Kategorier
Data/IT Personligt

2+2

Två år och två dagar har förflutit sedan det första inlägget i denna blogg utan mål eller mening. Det finns en handfull inlägg som är intressanta. Det är märkligt hur svårt det ska vara att få ur sig något, när man ändå ofta känner sådan stark lust att formulera sig, som jag gör. En övervägande majoritet av inläggen är istället av livsuppehållande karaktär, för att ge sken av att bloggen lever. Än så länge är det inte ens nära till att rycka ur sladden och låta linjen bli rak.