Taggarkiv: död

Inte riktigt nära döden-fall

Fall är den vanligaste orsaken till dödsolyckor. Det är väl oftast de äldre som trillar och därefter också av pinn. Men det är riktigt jobbigt att falla. Jag minns en gång när jag som cirka 10-åring halkade i isigt före och rev upp mina nya svarta jeans. Svarta jeans som vid tidpunkten var mycket märkvärdiga, men man hade ju passerat åldern för att gå i knähåliga byxor. Men det var inte bara byxorna, uppskrapade knän är också ett elände. Och sedan kroppens reflexmässiga försök till att parera: det kanske inte gjorde ont då, men det blir värre och värre med åren. Har man varit på väg att halka och reagerat, har det givit sträckningar på sju ställen.

Idag föll jag, på ett löjligt sätt, i trappan när jag skulle gömma mig för barnen. Ingen fara på taket, det var på väg uppåt och mer eller mindre på sista trappsteget, men jag föll hårt. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men det kändes som att jag landade på tåspetsar, ett knä och på händerna. Nu klarade sig alla lemmar, men ont gjorde det. Det värsta är att det känns som att man även slagit huvudet, fastän det inte var så. Man förstår snart, efter ett sådant lindrigt fall, att man inte behöver krascha från några förfärliga höjder, för att utgången ska vara slutet.

Det här var för övrigt bloggens sjuhundrade inlägg.

Livet passerar revy

Det är väl ändå en ganska etablerad idé att man vid dramatiska näradödenupplevelser ser livet passera revy. En slags forskningsstudie från universitet i Hadassah (enligt The Telegraph, enligt Expressen) visar att människor som varit nära döden mycket riktigt drabbats av starka minnen av känslosamma ögonblick i livet, dock ingalunda i någon kronologisk ordning.

Så vilka är dessa känslosamma ögonblick?

Jag tänker mig vissa en, två, tre, fyra, fem, sex, sju händelser som borde vara självskrivna, men vem önskar sig facit när det är så förenat med en stor risk att dö. Det kunde väl vara intressant att skriva ner historierna, men är det att förbereda sig för att dö?

Samtidigt som läsning av Knausgårds barndomsminnen ledde till minnen av de egna, har jag på sistone kommit att tänka på några människor som jag hade glömt bort. Någon som man hade ganska mycket att göra med, men ja, kanske att det inte uppstod några minnescementerande känslosvallningar. Någon som man tyckte mycket om, spenderade mycket tid med och pratade länge i telefon med, så pass att man undrar hur vänskapen kunde försvinna, och nu kommer man inte ihåg något av vad som hände eller vad man kände.

För att inte tala om de några tusen elever som man lotsat genom samhällskunskap och historia. Det är väl kriserna, katastroferna och några makalösa prestationer som man kommer ihåg. Det gedigna och stabila, det är som bortblåst.

Men det kanske är så här det börjar när din ungdom är borta, att livet passerar revy. I normalfallet puttrar det på över ett halv liv, med minnen som tränger sig på. I dramatiskt livshotande situationer skruvas tempot helt enkelt upp.

Knausgårds barndom

2+2

Två år och två dagar har förflutit sedan det första inlägget i denna blogg utan mål eller mening. Det finns en handfull inlägg som är intressanta. Det är märkligt hur svårt det ska vara att få ur sig något, när man ändå ofta känner sådan stark lust att formulera sig, som jag gör. En övervägande majoritet av inläggen är istället av livsuppehållande karaktär, för att ge sken av att bloggen lever. Än så länge är det inte ens nära till att rycka ur sladden och låta linjen bli rak.