Kategorier
Personligt

Den beryktade festen

Det var sannolikt under andra gymnasieåret som jag stod värd för veckans, kanske månadens, mest beryktade fest. Åtminstone i vår krets kring Östra.

Tyvärr, eller vad man ska säga, lyckligtvis kanske, blev inte festen mer än ett rykte. Kanske fanns det en dröm om att vara en cool kille i bakgrunden, men cool var det minsta jag var. Jag var en kille som gavs och levde upp till ansvar, för det mesta. Att stå som värd för en relativt stor tillställning gjorde mig oerhört nervös.

Dessvärre har jag förträngt detaljerna kring hur ryktet om festen byggdes upp och hur exakt det blev att den inte blev av. Men jag var under alla omständigheter aktiv i Finska klubben, den enda aktiva under 50 år typ. Klubben hade en stuga vid Nydala där åldersfinnarna bastade på lördagarna och i övrigt hade aktiviteter eller festligheter för sig. Min tanke var att få igång verksamhet genom att anordna en kväll för ungdomar – festen. Några kompisar skulle utgöra kärnan, men visst hade det varit kul om det blev lite drag, så det snackades väl lite på skolan. Jag kan inte minnas om jag aktivt försökte blåsa upp festen, eller om det var andra som bidrog med uppblåsandet. Men jag minns att jag vid någon tidpunkt började känna mig nervös, kanske när någon jag inte pratat med frågade om det var fest på gång och att den personen var en som kunde föra bad news med sig. Skulle det nu bli en sådan rysligt befolkad tillställning som självklart slutade med att polisen kom? Herregud.

Det var väl någon dag innan, säg på tisdagen innan fredagen, så ringde polisen upp mig och frågade vad jag hade på gång. Satan! De hade förstås ringt Klubben också, så senare ringde även ordförande mig och frågade vad jag hade på gång. Med nerverna utanpå kläderna konstaterade jag att inget särskilt var på gång, en ungdomskväll med bastu och samkväm.

Dagarna därpå ägnades väl till att kyla av ryktet och det gick bra. Det var bara jag och några kompisar som bastade och drog någon folköl. Förvisso trevligt, men det fanns en ständig oro för att oväntat folk skulle dyka upp. Eller polisen då, jag var ju blott 17.

När jag nu kom att tänka på det här kom jag också ihåg att jag komponerade en elektronisk trudelutt utifrån detta – Rumours. Självklart har jag kvar den i gömmorna. I det program i vilket vi jobbade med musiken på den tiden var det brukligt att man infogade lite information om verket. Så, trumvirvel, magiskt nog kan jag presentera dåtidens historieskrivning om den beryktade festen:

Rumours
Composed by WolfGang 1997-04-12
I was going to have a minor party the other day.
Suddenly the cops called and said:
-We have heard rumours that there’s gonna be
a hell of a party there. We’ll come there a
couple of times.
Goddamn rumours.
Ruined my party.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.