Det är ett ställningstagande i sig att myndigheterna som tar hand om våra dömda brottslingar tituleras som kriminalvård och inte bara t ex förvaring. Hur det i själva verket ligger till med det kan man verkligen fråga sig, men ansatsen känns rimlig.
Foto: www.fotoakuten.se
Här i Västerbotten blossar debatten upp igen, nu när Nikita Fouganthine, även känd som Juha Valjakkala, idag frigivits villkorligt. (Se länk och läsarkommentarer: http://www.vk.se/Article.jsp?article=249466)
I artikeln kan vi också läsa att han suttit i fängelse i 20 år, rymt ett antal gånger och senast ifjol avvek han från en permission.
Jag förstår att släktingar och bekanta till de som drabbades av hans våld i Åmsele har invändningar. Vore jag i den sitsen skulle jag också basera mina tankar på emotioner och ifrågasätta frigivningen.
Det går aldrig att jämföra brottet med den sorg som det lämnat efter sig, för hur länge han än sitter eller inte sitter i fängelse, är mord oåterkalleligt. Nu kan jag bara konstatera att 20 år är en lång tid, i och för sig. Finns det anledning att tro att kriminalvården hade kunnat göra något ytterligare, om han suttit, säg, fem år till? Vill man ifrågasätta frigivningen bör debatten mer handla om kriminalvården än om Fouganthines person och eventuella inneboende ondska.