Kents tionde studioalbum kom ut i april och denna gång har det dröjt flera veckor innan jag tagit mig tid att sätta mig in i Jag är inte rädd för mörkret. Bara för att konstatera att skivan, inte helt oväntat, är bra.
Det första smakprovet av det nya har förstås varit närvarande sedan det publicerades i form av första singeln 999. Musikaliskt en ganska trevlig, gammaldags kentlåt, men ungefär som flertalet låtar på förrförra skivan Röd, är låten lite väl texttung, samtidigt som man känner sig rätt färdig med de bergska ah ah-refrängerna. Och herregud, nu har det hänt, man måste stå ut med ordet baby på en kentskiva.
999 är också första låt på skivan och följs av fyrtal i trevlig, modern kentpop: Petroleum, Isis & Bast, Jag ser dig och Tänd på. Här blir det gott om svängiga refränger, fina verser och en och annan textrad som träffar rätt.
Sedan händer det grejor när Jocke Berg återigen kör bil i Tyskland och till en mycket enkel och rak melodi berättar om hur rädslan styr i Beredd på allt.
Balladen Ruta 1 får agera halvblek mellanakt inför en stabil avslutning. Färger på natten har ett skönt driv, särskilt med första versens nintendoljud i arrangemanget och andra versens utdrag ur FASS, medan Låt dom komma är en stark vi-mot-dom-låt med skönt riff, skulle nästan kunna vara en lärarlåt, men passar för alla yrkesmän som får stå ut med att kunderna alltid har rätt (“Varje ljusglimt en dubbel treo i svarta glas”).
Avslutningsballaden Hänsyn är en fin och enkel ballad med skönt arrangemang av dramatiska stråkar och hipetyhoptrummor, iöronenfallande på ett positivt sätt.
Nu när man börjat lyssna på allvar kommer det att bli svårt att sluta, för här finns många smittsamma partier utspätt i visst kentskt svårmod (vilket också innebär hög smittorisk i mitt fall), men i överlag är det faktiskt rätt så muntert! Och det är väl bäst att man lyssnar så att man kanske hinner lära sig en vers av 999 till sensommarens konsert.