November är som bekant en månad svår att gilla. Den känns mörk och hopplös. Hopplösheten kanske går lite i vågor från november ett år till ett annat, men när jag idag valde att lyssna på Hagnesta Hill med Kent, reste jag 20 år tillbaka i tiden och kände det där mörka och hopplösa då. Det enda som går att göra är att sätta riktigt dystra toner på mörkret, så blir det åtminstone sceniskt. Och man kan hitta textrader som kändes mörka redan då en gång i ett meningslöst passivt nyvuxet liv, men som med ytterligare tjugo år av liv träffar med en tyngre innebörd. Orden är desamma, men har ändå förandrats.
Jag ville bara fly från mig själv
J. Berg, Beskyddaren, Hagnesta Hill 1999
skära bort min otillräcklighet
men med fläckarna jag glömt
är jag redan dömd
Jag ville vara intellektuell
Berest, belevad, äckligt ung
men arvet väger tungt
Gener och anlag
Allt var ett misstag