“Låten heter Halka, här är Kräm”
(Mårten Andersson, 1996)
En bra Kräm från Roskilde:
Blåjeans. Men framförallt Vi kan väl vänta tills imorgon, som den pärla den är.
Brett Anderson, 43, försöker tagga till och sjunger om ungdomens dimmiga dagar i So young.
Brett Anderson är So young.
Kul!
Varför är det ingen som visar Conan på TV?
Kategorier
Dyra servetter
Det blev en sväng till Ingvars idag för att köpa servetter och eventuellt nya sängkuddar: det slutade med en nota på femtonhundra spänn plus middag. Han vet vad han gör, den där Ingvar.
Kategorier
Den vattenlösa syndafloden
I Margaret Atwoods bok Syndaflodens år får man följa med till en mer eller mindre närstående framtid där mycket av den utveckling vi ser idag i form av miljöförstöring, den ökande maktkoncentrationen kring storföretagen och den sociala segregationen.
Utgångspunkten för berättelsen är en religiös grupp eller sekt måhända, Guds trädgårdsmästare, som anlagt en takträdgård med ekologiska odlingar i väntan på den vattenlösa syndafloden, förmodligen en global pandemi till följd av allt missbruk av naturen och dess resurser.
När man läser om Margaret Atwood på nätet visar det sig att en del vill lägga henne i science fiction-facket, medan hon själv gör allt för att hålla sig därifrån och förklarar också att all teknik och vetenskap som möjligen flirtar mot sf-hållet de facto finns redan idag. Och det är sant: genmodifiering (biologisk ingenjörskonst), kroppsmodifikation och potentiellt total övervakning finns i vår värld, men än så länge finns det etiska och moraliska hinder, hinder som sedan länge är utraderade i Atwoods bok.
Två kvinnor som genom olika omvägar hamnar hos trädgårdsmästarna och sedan tvingas därifrån får föra berättelsen framåt, men det gäller att hålla tungan rätt i mun, för här skiftar vi tid och perspektiv ofta. Trädgårdsmästarnas speciella plats ligger i en plebsstad, de mer anarkistiska delarna av samhället där alla moraliska gränser tycks ha suddats ut: det råder ständig kamp mellan olika grupperingar, det är slagsmål, våldtäkter och det är hamburgerrestauranger som kör vadsomhelst genom sina köttkvarnar, men det är helt okej för de proteintörstande människorna.
Huvudpersonernas relation till trädgårdsmästarna präglas av en sund distans. De köper spelreglerna och spelar oftast med, men alla vet de att på den yttersta dagen kan det vara svårt att fullfölja de ekologiska och pacifistiska idealen.
Förutom våldtäktsmän och gäng hotas många också av storföretagens storföretag, det som tycks ha det övergripande ansvaret för säkerhet och ordning, CorpSeCorps: de övervakar, förföljer, dömer utan rättegångar och så länge man lever i något av de särskilda gated community-områdena och sköter sitt jobb prickfritt så är livet nog ganska likt det man lever. Någonstans inom mig tänker jag på Google här, Don’t be evil är deras motto, men de har en oerhörd mängd information om oss, som potentiellt skulle kunna användas på eller mot oss. Även CorpSeCorps vill trots allt framstå som good guys och är väl det element som ligger närmast ett centraliserat styre, de gamla demokratierna tycks vara ett minne blott.
Berättelsen och karaktärerna är intressanta och välbeskrivna, men det som jag verkligen faller pladask för är beskrivningen av samhället, hur det fungerar, hur det ser ut, vad saker och ting heter och så vidare: Atwood tar mig verkligen dit och med viss ansträngning blir det också en smula realistiskt: när staterna kraschat till förmån för företagen som blir allt större och mäktigare och även marknadsekonomin kapsejsar, ja då kan det nog bli så här.
Atwood har också tagit med trädgårdsmästarnas psalmer, en slags enkla dikter som sjungs (trädgårdsmästarna skriver inte ner något överhuvudtaget, för om någon kan läsa det du tänkt så kan de få makt över dig och visst är det väl så!), men dessa engagerar mig föga, i slutändan hoppade jag i princip över dem.
Bra bok, men efterläsningssurfningen visade också att detta är en fristående del i en trilogi, så nu blir det att läsa den förra delen snart och sedan invänta upplösningen nästa år.
Kategorier
Kajsa Ingemarsson x 2
Sommarsemester innebär bokläsning!
Inför utlandsresan blev det en tur till bokhandeln för att få tag i några pocketböcker och slumpen ville sig så att det blev två böcker av Kajsa Ingemarsson som för mig nog framstår mer som en lättsam underhållare i andra medier som TV och radio än den som skriver prosa, men böckerna stod där på hyllan och lät intressanta utifrån baksidessammanfattningarna.
Först läste jag Inte enklare än så där huvudpersonen Annika lever ett lyckligt helyllefamiljeliv med sin Tommy (Tommy & Annika) och deras gemensamma helyllebarn. Folk omkring dem ser dem som det lyckliga paret och de är nog också det. Dessutom är de framgångsrika på sina respektive arbeten, men på helyllevis är det mer han som gett upp sin karriär som journalist för att satsa på familjelivet och ställer alltid upp på att vara hemma när det är festdags och de inte fått tag i barnvakt: jag ser framför mig Reuben Sallmander i en naturfärgad stickad tröja i ett stilrent hem med en halvtömd folkölsflaska på bordet. Intrigen då? Nå, Annica anställer en ny säljare på jobbet som tänder passionen hos henne och snart vet hon inte längre vad hon vill.
Man får nog kategorisera denna som en tvättäkta sk chick lit-bok och det är verkligen lättsamt och emellanåt en smula underhållande, men man kommer aldrig huvudpersonerna riktigt nära, utan karaktärsbeskrivningarna blir ytliga och förklaringarna till deras beteende övertydliga och gravt förenklade, som i såpoperans värld. Boken är läst på ett par timmar och snart har man glömt allt. Gott så.
Skam den som ger sig, snart hoppade jag ombord på nästa bok, Någonstans inom oss. Här får vi träffa ännu en framgångsrik karriärskvinna, Rebecka, som också har det ihop med en Reuben Sallmander, som i början av förhållandet dessutom bygger båt med bästa vännen för att senare kunna göra en långseglats, en dröm som han på helyllevis ger upp av kärlek till Rebecka. Det är bara det att boken börjar med att Rebecka hoppar från en avsats många långa meter ner i asfalten, under vilka hon hinner ångra sitt självmord. Därefter hamnar hon i en slags andevärld där hon blir omhändertagen av en slags ängel och får träffa andra döda kroppars själar i en slags gruppterapi för att finna frid.
Trots att Rebeckas barndom rullas ut och inte framstår som helt problemfri, och trots att hennes kontrollstyrda vuxna liv visar på hur mycket möda som hon lägger på att spela bekymmersfri, och trots att det faktiskt uppstår vissa bekymmer, är det mycket svårt att förstå hennes beslut. Där hennes man har svårt att förstå varför och förbli sökande efter svar genom hela boken, är det lika svårt för läsaren att förstå och då får man ändå ta del av hela Rebeckas tankevärld och historia.
Återigen blir det alltså gravt förenklat, men också en smula underhållande, ungefär som i motsvarande filmer där de döda finns kvar och följer det världsliga.
Ett tag var jag tvungen att vrida och vända lite på böcker och se om det inte stod ungdomsbok någonstans, men det är nog så att dessa bagateller är till för att roa den som också roats av såpor som Skilda världar, Vänner & fiender eller varför inte Rederiet (guilty as charged!).
Sammantaget skriver Ingemarsson enkelt och följsamt, det är verkligen lättläst. Det enda som skrivtekniskt sticker i ögat är dialogen där hon valt en styltig metod. Hon skriver aldrig att någon sa något eller skrek något, utan det är bara citat och sedan en fristående mening som identifikator, typ:
“Jag har läst en bok.” Janne skakade på huvudet.
“Vilken då?” Nu var Rebecka rosenrasande.
Kategorier
Uppgraderad FilmbloggWebblogg
Knackat lite kod för att kamma till filmbloggen FilmbloggWebblogg – nu går det t ex att lämna kommentarer – wow! Varje gång man sätter sig ner, ungefär med två års mellanrum, är det heller inte bara att komma ihåg hur det var man gjorde, utan det går så långt emellan att standarder utvecklas och förändras. Men det är kul!
Vore kul att ge sig på att göra en Android-app, men först måste man ju ha någon typ av idé.
Kategorier
Gäsp, Spanien!
Nu börjar man verkligen vara mätt på den spanskkatalanska fotbollen som vi fått se från det spanska landslaget och Barcelona i några år. Passningsspelet och spelarna som iscensätter det må hålla hög kvalitet och båda de nämnda lagen vinner många matcher med hjälp av det, men gudförbannat, det är ju skittråkigt. Det är ungefär lika roligt som långa bollar på Marcus Allbäck. Schack- och snooker-tävlingar på TV kan snart börja utmana i underhållningsvärde.
I tidigare mästerskap har Spanien haft ett lite rakare spel mot anfallare som t ex Fernando Torres och David Villa, men gårdagens kvartsfinal mot Frankrike visade på vad som gäller idag: bara passningssäkra mittfältartyper på banan och så ett evigt kortpassningsspel. Synd att Frankrike framstod som lika omotiverat som mot Sverige, för nu är det dags att straffa den här skiten ungefär som Barcelona blev straffat, både hemma i spanska ligan och Champions league.
Det är nog Tysklands optimistiska offensiv som får sympatierna resten av turneringen.
Photo Credit: EA SPORTS FIFA via Compfight
Ibland går det prestige i sökandet efter de små värdelösa detaljerna som finns sparade i minnet. Andra gånger har man inte tid med prestige och kollar Wikipedia, men nu har jag under hela fotbolls-EM försökt återfinna namnet på en spelare som jag vet finns i minnet och trots att det gått två veckor är jag full av tillförsikt, jag kommer att lyckas, det kan ske närsomhelst, jag har det på tungan nu också.
Vem är det då? Det är den portugisiske mittfältaren som är kort i rocken, faller lätt och dramatiskt, spelar smånätt kortpassningsspel helst och tofflade in en hel del mål.
Hahaha.. nu kom jag på vad han heter, mitt i inlägget! Magiskt, det behövdes bara en systematisk ansträngning av minnet.
Nå, jag fortsätter beskrivningen så kanske någon kan gissa: Spelaren var väl i själva verket brasse men valde att bli portugis, förmodligen klokt gjort för att få vara med i några stora mästerskap, i Brasilien hade han inte platsat. Och lite som Maradona ser han ständigt lite oskyldigt drabbad ut, som att hela resten av världen är emot honom, förstår honom inte och bara plågar honom.