Kategorier
Spaning

Virala framtidsutsikter

Virushelvetet är segt. Det försvinner inte, får vi, men kanske framförallt Donald Trump, bistert konstatera. Även om de mest horribla dödstal nu hör till det förflutna, förhoppningsvis för gott, tycks smittspridningen fortgå i vanlig ordning. Snart är sommaren över och hösten verkar inte bjuda på någon förändring. Eländet kommer inte att upphöra, blir det en förändring blir den till det sämre.

Läste på YLE:s hemsida idag att Finland enligt uppgift fått in smitta genom resenärer som besökt Sverige och Balkan. Även om grannländerna haft färre smittade, har de haft smittade och sannolikt kommer antalet smittade att öka. En smittar tio, tio smittar femti, femti smittar tvåhundra, tvåhundra smittar sexhundra, sexhundra smittar tolvhundra och så vidare. Och då var det en hyfsat sympatisk smittkedja. Vem vet? Det man vet är att Sverige kommer att få skit för smittspridningen i samtliga länder, även om det i nio fall av tio kommer att vara deras medborgare som isåfall varit i Sverige och inte hållit distansen. Men Sverige är skyldigt till varje finskt, danskt och norskt dödsfall. Det kommer att bli en politisk kris i Norden, vi är redan nära den.

Det kommer inte att bli 50+-arrangemang förrän hösten 2021. Så jävla trist. Föreningar och företag kommer att försvinna.

När vaccinet finns på plats och erbjuds i Sverige, kommer smittspridningen redan vara nära 0. Vaccinationsprogrammet blir ändå en succé och kostar samhället ytterligare miljarder. Självklart uppmärksammas en biverkning som drabbar några tiotals stackars jävlar.

Vintern 2021-22 är vi klara med eländet. Folk återgår till att slarva med hygien och att ha sjuknärvaro. Kräksjukan gör rekordsäsong och dödar närmare 2000 äldre.

Kategorier
Kultur

Den vattenlösa syndafloden

I Margaret Atwoods bok Syndaflodens år får man följa med till en mer eller mindre närstående framtid där mycket av den utveckling vi ser idag i form av miljöförstöring, den ökande maktkoncentrationen kring storföretagen och den sociala segregationen.

Utgångspunkten för berättelsen är en religiös grupp eller sekt måhända, Guds trädgårdsmästare, som anlagt en takträdgård med ekologiska odlingar i väntan på den vattenlösa syndafloden, förmodligen en global pandemi till följd av allt missbruk av naturen och dess resurser.

När man läser om Margaret Atwood på nätet visar det sig att en del vill lägga henne i science fiction-facket, medan hon själv gör allt för att hålla sig därifrån och förklarar också att all teknik och vetenskap som möjligen flirtar mot sf-hållet de facto finns redan idag. Och det är sant: genmodifiering (biologisk ingenjörskonst), kroppsmodifikation och potentiellt total övervakning finns i vår värld, men än så länge finns det etiska och moraliska hinder, hinder som är sedan länge utraderade i Atwoods bok.

Två kvinnor som genom olika omvägar hamnar hos trädgårdsmästarna och sedan tvingas därifrån får föra berättelsen framåt, men det gäller att hålla tungan rätt i mun, för här skiftar vi tid och perspektiv ofta. Trädgårdsmästarnas speciella plats ligger i en plebsstad, de mer anarkistiska delarna av samhället där alla moraliska gränser tycks ha suddats ut: det råder ständig kamp mellan olika grupperingar, det är slagsmål, våldtäkter och det är hamburgerrestauranger som kör vadsomhelst genom sina köttkvarnar, men det är helt okej för de proteintörstande människorna.

Huvudpersonernas relation till trädgårdsmästarna präglas av en sund distans. De köper spelreglerna och spelar oftast med, men alla vet de att på den yttersta dagen kan det vara svårt att fullfölja de ekologiska och pacifistiska idealen.

Förutom våldtäktsmän och gäng hotas många också av storföretagens storföretag, det som tycks ha det övergripande ansvaret för säkerhet och ordning, CorpSeCorps: de övervakar, förföljer, dömer utan rättegångar och så länge man lever i något av de särskilda gated community-områdena och sköter sitt jobb prickfritt så är livet nog ganska likt det man lever. Någonstans inom mig tänker jag på Google här, Don’t be evil är deras motto, men de har en oerhörd mängd information om oss, som potentiellt skulle kunna användas på eller mot oss. Även CorpSeCorps vill trots allt framstå som good guys och är väl det element som ligger närmast ett centraliserat styre, de gamla demokratierna tycks vara ett minne blott.

Berättelsen och karaktärerna är intressanta och välbeskrivna, men det som verkligen faller pladask för är beskrivningen av samhället, hur det fungerar, hur det ser ut, vad saker och ting heter och så vidare: Atwood tar mig verkligen dit och med viss ansträngning blir det också en smula realistiskt: när staterna kraschat till förmån för företagen som blir allt större och mäktigare och även marknadsekonomin kapsejsar, ja då kan det nog bli så här.

Atwood har också tagit med trädgårdsmästarnas psalmer, en slags enkla dikter som sjungs (trädgårdsmästarna skriver inte ner något överhuvudtaget, för om någon kan läsa det du tänkt så kan de få makt över dig och visst är det väl så!), men dessa engagerar mig föga, i slutändan hoppade jag i princip över dem.

Bra bok, men efterläsningssurfningen visade också att detta är en fristående del i en trilogi, så nu blir det att läsa den förra delen snart och sedan invänta upplösningen nästa år.