Etikett: böcker

Kategorier
Kultur

Den vattenlösa syndafloden

I Margaret Atwoods bok Syndaflodens år får man följa med till en mer eller mindre närstående framtid där mycket av den utveckling vi ser idag i form av miljöförstöring, den ökande maktkoncentrationen kring storföretagen och den sociala segregationen.

Utgångspunkten för berättelsen är en religiös grupp eller sekt måhända, Guds trädgårdsmästare, som anlagt en takträdgård med ekologiska odlingar i väntan på den vattenlösa syndafloden, förmodligen en global pandemi till följd av allt missbruk av naturen och dess resurser.

När man läser om Margaret Atwood på nätet visar det sig att en del vill lägga henne i science fiction-facket, medan hon själv gör allt för att hålla sig därifrån och förklarar också att all teknik och vetenskap som möjligen flirtar mot sf-hållet de facto finns redan idag. Och det är sant: genmodifiering (biologisk ingenjörskonst), kroppsmodifikation och potentiellt total övervakning finns i vår värld, men än så länge finns det etiska och moraliska hinder, hinder som sedan länge är utraderade i Atwoods bok.

Två kvinnor som genom olika omvägar hamnar hos trädgårdsmästarna och sedan tvingas därifrån får föra berättelsen framåt, men det gäller att hålla tungan rätt i mun, för här skiftar vi tid och perspektiv ofta. Trädgårdsmästarnas speciella plats ligger i en plebsstad, de mer anarkistiska delarna av samhället där alla moraliska gränser tycks ha suddats ut: det råder ständig kamp mellan olika grupperingar, det är slagsmål, våldtäkter och det är hamburgerrestauranger som kör vadsomhelst genom sina köttkvarnar, men det är helt okej för de proteintörstande människorna.

Huvudpersonernas relation till trädgårdsmästarna präglas av en sund distans. De köper spelreglerna och spelar oftast med, men alla vet de att på den yttersta dagen kan det vara svårt att fullfölja de ekologiska och pacifistiska idealen.

Förutom våldtäktsmän och gäng hotas många också av storföretagens storföretag, det som tycks ha det övergripande ansvaret för säkerhet och ordning, CorpSeCorps: de övervakar, förföljer, dömer utan rättegångar och så länge man lever i något av de särskilda gated community-områdena och sköter sitt jobb prickfritt så är livet nog ganska likt det man lever. Någonstans inom mig tänker jag på Google här, Don’t be evil är deras motto, men de har en oerhörd mängd information om oss, som potentiellt skulle kunna användas på eller mot oss. Även CorpSeCorps vill trots allt framstå som good guys och är väl det element som ligger närmast ett centraliserat styre, de gamla demokratierna tycks vara ett minne blott.

Berättelsen och karaktärerna är intressanta och välbeskrivna, men det som jag verkligen faller pladask för är beskrivningen av samhället, hur det fungerar, hur det ser ut, vad saker och ting heter och så vidare: Atwood tar mig verkligen dit och med viss ansträngning blir det också en smula realistiskt: när staterna kraschat till förmån för företagen som blir allt större och mäktigare och även marknadsekonomin kapsejsar, ja då kan det nog bli så här.

Atwood har också tagit med trädgårdsmästarnas psalmer, en slags enkla dikter som sjungs (trädgårdsmästarna skriver inte ner något överhuvudtaget, för om någon kan läsa det du tänkt så kan de få makt över dig och visst är det väl så!), men dessa engagerar mig föga, i slutändan hoppade jag i princip över dem.

Bra bok, men efterläsningssurfningen visade också att detta är en fristående del i en trilogi, så nu blir det att läsa den förra delen snart och sedan invänta upplösningen nästa år.

Kategorier
Kultur

Kajsa Ingemarsson x 2

Sommarsemester innebär bokläsning!

Inför utlandsresan blev det en tur till bokhandeln för att få tag i några pocketböcker och slumpen ville sig så att det blev två böcker av Kajsa Ingemarsson som för mig nog framstår mer som en lättsam underhållare i andra medier som TV och radio än den som skriver prosa, men böckerna stod där på hyllan och lät intressanta utifrån baksidessammanfattningarna.

Först läste jag Inte enklare än så där huvudpersonen Annika lever ett lyckligt helyllefamiljeliv med sin Tommy (Tommy & Annika) och deras gemensamma helyllebarn. Folk omkring dem ser dem som det lyckliga paret och de är nog också det. Dessutom är de framgångsrika på sina respektive arbeten, men på helyllevis är det mer han som gett upp sin karriär som journalist för att satsa på familjelivet och ställer alltid upp på att vara hemma när det är festdags och de inte fått tag i barnvakt: jag ser framför mig Reuben Sallmander i en naturfärgad stickad tröja i ett stilrent hem med en halvtömd folkölsflaska på bordet. Intrigen då? Nå, Annica anställer en ny säljare på jobbet som tänder passionen hos henne och snart vet hon inte längre vad hon vill.

Man får nog kategorisera denna som en tvättäkta sk chick lit-bok och det är verkligen lättsamt och emellanåt en smula underhållande, men man kommer aldrig huvudpersonerna riktigt nära, utan karaktärsbeskrivningarna blir ytliga och förklaringarna till deras beteende övertydliga och gravt förenklade, som i såpoperans värld. Boken är läst på ett par timmar och snart har man glömt allt. Gott så.

Skam den som ger sig, snart hoppade jag ombord på nästa bok, Någonstans inom oss. Här får vi träffa ännu en framgångsrik karriärskvinna, Rebecka, som också har det ihop med en Reuben Sallmander, som i början av förhållandet dessutom bygger båt med bästa vännen för att senare kunna göra en långseglats, en dröm som han på helyllevis ger upp av kärlek till Rebecka. Det är bara det att boken börjar med att Rebecka hoppar från en avsats många långa meter ner i asfalten, under vilka hon hinner ångra sitt självmord. Därefter hamnar hon i en slags andevärld där hon blir omhändertagen av en slags ängel och får träffa andra döda kroppars själar i en slags gruppterapi för att finna frid.

Trots att Rebeckas barndom rullas ut och inte framstår som helt problemfri, och trots att hennes kontrollstyrda vuxna liv visar på hur mycket möda som hon lägger på att spela bekymmersfri, och trots att det faktiskt uppstår vissa bekymmer, är det mycket svårt att förstå hennes beslut. Där hennes man har svårt att förstå varför och förbli sökande efter svar genom hela boken, är det lika svårt för läsaren att förstå och då får man ändå ta del av hela Rebeckas tankevärld och historia.

Återigen blir det alltså gravt förenklat, men också en smula underhållande, ungefär som i motsvarande filmer där de döda finns kvar och följer det världsliga.

Ett tag var jag tvungen att vrida och vända lite på böcker och se om det inte stod ungdomsbok någonstans, men det är nog så att dessa bagateller är till för att roa den som också roats av såpor som Skilda världar, Vänner & fiender eller varför inte Rederiet (guilty as charged!).

Sammantaget skriver Ingemarsson enkelt och följsamt, det är verkligen lättläst. Det enda som skrivtekniskt sticker i ögat är dialogen där hon valt en styltig metod. Hon skriver aldrig att någon sa något eller skrek något, utan det är bara citat och sedan en fristående mening som identifikator, typ:

“Jag har läst en bok.” Janne skakade på huvudet.

“Vilken då?” Nu var Rebecka rosenrasande.

 

Kategorier
Kultur

Knausgård flyttar till Sverige och får barn

När jag i somras läste första delen av Karl Ove Knausgårds självbiografiska romansvit Min kamp tyckte jag att han emellanåt tenderade att lämna ut många människoöden omkring sig, men skona sig själv från det värsta. Det ligger delvis i berättelsens natur då första boken angriper barndomen och livet som ung vuxen och kan därmed behandlas med viss distans. I den andra delen är det dagens Knausgård som står i centrum. Min kamp 2 börjar i Malmö hos trebarnsfamiljen med ett barnkalas alla vedermödor. Framställningen är återigen mycket detaljerad och underbart driven, och det övergripande temat är Knausgårds klagande ton över alla besvärliga sociala normer och den ofrihet som föräldraskapet innebär, som håller på att kväva honom. Det är ingen marknadsföring för föräldraskap, om man så säger.

Efter barnkalaset när barnen gått i säng, och då är vi en god bit in i boken, går han som vanligt ut och tar en cigg och tänker tillbaka på den tid då han gjorde slut med sitt gamla liv i Norge och flyttade till Stockholm och det blir den verkliga huvudberättelsen i boken. Den är personlig och stark, med några utsvävningar mot konst- och litteraturkritikens håll som inte säger mig så mycket. Däremot beskriver Knausgård hur han upplever en slags konstnärlig kris när han ska skriva och läsa och tappar tron på fiktiva romaner, de är alltid så tillrättalagda med allt hittepå och att han i slutändan bara uppskattar dagböcker, memoarer, poesi och dikter som ger uttryck för en persons syn på saker och ting, vilket är så autentiskt och värdefullt som det kan bli. Att engagera sig i fiktiva personer och händelser blir helt enkelt bara tramsigt. Den känslan kan jag identifiera mig med, men även en hel del annat och kanske är jag lika egocentrisk och skamdriven som Knausgård själv.

Kategorier
Kultur

Brittisk må bra-film-bok

En dag, heter David Nicholls lättsamma romcom med stänk av allvar i bästa brittiska Hollywoodstil (just så), typ Notting Hill, Love Actually eller så. Nicholls har verkat som manusförfattare till omtyckta serien Kalla fötter, som jag inte sett, men var det något åt det här hållet så förstår man att det är populärt. Det känns så enkelt och klyschigt, men ändå är det underhållande.

Filmen handlar om Emma Morley och Dexter Mayhew som träffas och har en liten flirt sista dagen på sina respektive universitetsutbildningar. Sedan splittras de, men kommer att mer eller mindre hålla kontakten med varandra, som varandes de bästaste vänner. Hon är politiskt engagerad, bibliotekariesmygsnygg (släpp ut håret och ta av dig glasögonen), medan han är cool och snygg. Deras första sammankomst sker natten den 15 juli 1988 och titeln anspelar på att vi sedan får följa dem de efterföljande åren på just den 15 juli och på så sätt få ledtrådar till vad som hänt under året. Kul upplägg, även om det är upplagt för att det på ett något skitnödigt vis händer lite väl smaskiga saker på just 15 juli.

Det måste vara något med Nicholls manusbakgrund, men många av scenerna är så typiska filmscensbeskrivningar: man förstår precis hur han visualiserat det hela som en scen i en film snarare än beskrivningar av verkligheten, nog för att filmscener gör anspråk på att vara en slags verklighetsbeskrivningar.

Det var så att man riktigt började fundera vilka britter som skulle spela i de olika rollerna, innan jag råkade bläddra till författarpresentationen och till premiären i oktober får vi se Anne Hathaway som Emma Morley och den för mig inte direkt kända Jim Sturgess som Dexter Mayhew.

Irriterande klyschigt, men ack så underhållande. Det kommer bli många fåniga leenden och några billiga tårar när filmen kommer.

Kategorier
Kultur

Idylliskt spion- och angivarsamhälle

Sofi Oksanens prisbelönta Utrensning kretsar kring den estniska flickan, sedermera kvinnan, sedermera gumman Aliide, från det att man i Estland skapar en befrielsefront i samband med nazisternas anfall mot Sovjet, till tiden efter det jättelika landets sammanbrott och det nya fria Estland. Hon lever ett tämligen idylliskt liv på den estniska landsbygden där hon gömmer sin ungdomskärlek och motståndsmannen Hans, samtidigt som hon såsmåningom gifter sig med den sovjetiske drömmedborgaren Martin. Hon är avundsjuk och egensinnig, slug och lömsk och visar sig också vara överlevartypen, om än av den olyckliga sorten. På 1990-talet påträffar hon en flicka i förfärligt skick på sin gård, Aliide vet inte om denne är att lita på – förmodligen inte – och vem är hon egentligen?

Berättelsen kommer inte i en linjär kronologi, utan bakgrunden blir allt fylligare med nedslag i olika tider och situationer. Det blir till att kriga i den första fjärdedelen för att hänga med och förlita sig på att förklaringar kommer, och därefter tar det också fart.

Språket är nedskalat på citerad dialog, många repliker placeras i bisatser och det känns bitvis lite väl utstuderat och tillgjort. Men å andra sidan känns det fräscht jämfört med sida ut och sida in av talstreck. Vissa formuleringar känns också lite onödigt käcka eller t o m coola, som blir lite överflödiga när berättandet och berättelsen i sig redan är så starka.

Allt som allt, en angenäm läsupplevelse!

Kategorier
Kultur

Knausgårds kamp

Har nu läst den, åtminstone i DN Kultur omtalade Min kamp av norske författaren Karl Ove Knausgård. Rättare sagt gäller det den första volymen av sex i en särdeles utförlig självbiografi. I denna första del cirklar berättelsen kring Knausgårds far. Först rullas barndomen ut där fadern har en stor påverkan på sin son. Fadern är en central figur, tyvärr inte som en person som erbjuder kärlek och stöd, utan snarare är det faderns mentala frånvaro och ointresse som får hela världen är kretsa kring honom. Senare blir fadern även fysiskt frånvarande, för att till slut i princip helt försvinna. Fadern dör alkoholiserad mitt i sin egen misär, när Karl Ove Knausgård är i trettioårsåldern och han kan inte riktigt begripa varför det ändå gör så ont.

Det var riktigt länge sedan jag slukade en bok som första delen av Min kamp. Boken träffar rätt på något sätt, även om Knausgård är tiotalet år äldre finns det en hög igenkänningsfaktor i det mesta, allt från alldagliga ting från 1980-talet till, givetvis, hur det är att växa upp med sina föräldrar. När det kommer till skildringar av olika händelser och förvecklingar är det fantastiskt: detaljrikedomen och de målande beskrivningarna gör att man hamnar mitt i de scener som beskrivs.  Knausgård upprepar sig i boken om sitt dåliga minne: men med tanke på vilka detaljer han levererar har han då en väldig förmåga att återskapa minnen.

Men boken känns också voyeuristiskt något eggande i Big brother-stil, då Knausgård faktiskt lägger ut många människoöden till allmän beskådan. Han blottar även sig själv, men i mitt tycke har han i alla fall i denna första del använt sin makt bakom tangenterna och besparat sig själv från det känsligaste, samtidigt som andra i omgivningen verkligen fått stå där med stjärten i vädret.

Kan man tänka sig att det här blir nästa våg för känsliga moderna män med skrivförmåga: de har inte bara förkläde på sig eller nedtecknar tankar på en blogg, utan nu ska de skriva 3000 sidor om sina innersta känslor för att förklara sig.