Kategorier
Samhälle Spaning

Börshajen och Telia

Ja, man sparar på börsen nuförtiden. När Televerket blev Telia och introducerades på börsen som en folkaktie gick det illa – många köpte, men värdet dalade. Aktien introducerades på 85 kronor och dithän har man aldrig återkommit. Men det är klart – staten är delägare och Telia kommer att hänga med och förmodligen leda telenätsutvecklingen i landet även fortsättningsvis. Men marknaden kräver prispress och inrikes är nog möjligheten till reell tillväxt begränsad. Det har dock sett ganska stabilt ut i bolaget de senaste 10 åren, så jag köpte lite några månader sedan. En trogen kund och numera ägare.

Som kund har jag för det mesta varit ganska nöjd. I ungdomen var det populärt att snacka skit om Telia, många som modemsurfade och så småningom ADSL-surfade med dem hade synpunkter. Felia, fick man heta. Även om Telia förstås levererade den fasta telefonin, så ringde jag BIP, Botnia internet provider, med mitt modem, och efter flytten hemifrån blev man genast med bredband via universitetsnätet som studentgränderna på Ålidhem begåvats med. Men den fasta telefonin hängde kvar ända till 2009. Under några år var jag blott en kontantkortskund innan priserna mobilt blev fasta oavsett bruk. Sedan dess har Telia försökt att kapitalisera på “data”. 299 kr i månaden, 1 gb data, 399 kr 5 gb, och så vidare. Telia kämpade ett bra tag med att försöka ta mer betalt, men har nog fått anpassa sig efter andra aktörer. De har haft bra service när jag behövt det och hyggliga subventioner på telefoner när man tecknat förlängning på avtal. Först i höstas blev jag småsur. Fick brev och mail och påminnelser om “förmån” för kunder. Som förmån skulle jag få 500 mbit istället 100 mbit på bredbandet. Eller 40 gb data istället för 20 gb. Fick jag äntligen en klapp på axeln för mitt bidrag? Nej, det går ju inte för sig. Det skulle visserligen vara kostnadsfritt ett år, men därefter skulle uppgraderingen kosta som den gör. Ja, det kanske är förmån – förmodligen var det 99 kronor rabatt i månaden under ett år, nästan 1200 kronor. Men därefter var man hooked på det dyrare tills vidare. Det som irriterar är att man betonade förmån och att de faktiska förhållandena fanns i det finstilta. Jag hade inte haft något emot en kampanj om att uppgradera, första året utan extra kostnad. Jag hade kanske t o m nappat. Men kampanjen kändes skenhelig och jag slog bakut.

Lite senare under hösten agerade Telia, som sedan länge också är TV-leverantör, stort på den svenska marknaden och köpte TV4 och Cmore. Som sagt, det blir nog ingen tillväxt på telenät, så man måste hitta andra vägar. En fantastisk affär, menade VD, nu ska vi satsa stort på innehåll, eller content, som man ska säga.

Jag har aldrig riktigt gillat TV4, det känns som att bläddra i Amelia. En doft av blommor, ansträngda lyckliga leenden, ja, egentligen som en enda reklamfilm, även vid sidan av reklamen. Är det något som är intressant så är det snart en lång, lång reklampaus. Och herregud, en film på två timmar blir tre timmar lång, ofta med avbrott för Nyheterna och kanske ett röstningsprogram. Jag förstår att det kostar att göra TV och att man måste få in pengarna någonstans, men, säg exempelvis TV3, har aldrig irriterat på samma sätt. Och Cmore, som är förlängningen på det gamla Canal+ i Sverige. Ja, de har haft handen på svensk ishockey länge och tack vare det har jag varit prenumerant i många år. De har också haft allehanda fotboll. Men faktum är att innehållet minskat år efter år, medan priset gått upp rejält, så pass att det är irriterande.

Som ägare är det inte så att hjärtat bultar upphetsat av allt detta innehåll. Som om inte det var nog så rapporterades snart att det var storsatsning på gång. På Big Brother. Fräscht! Ja, inget slår väl att få tjuvtitta på en fyllefest, men ändå!

Inte så att jag är intresserad, men Cmore tappade dessutom budgivningen om Allsvenskan i fotboll. Den visningsrättigheten har haft ett värde. Nu på våren har det blivit känt att man gått fullständigt all in på Champions League, som Viasat å sin sidan alltid haft. Det luktar tokflopp. Champions League är fram till slutspelet ett ganska trist jippo. Man spelar rätt sällan och de flesta matcher är ganska ointressanta – de enda som brinner är småklubbarna som i bästa fall kan ta poäng av en jätte. På vårsidan är det slutspel, men ännu färre matcher, men då kan det i bästa fall hetta till lite. Priset för detta var fruktansvärt och jag är övertygad om att Allsvenskan hade varit ett bättre köp, till vilket pris som helst. Allsvenskan är inte min kopp av te, men det är nu Discovery som har tagit över och försöker påtvinga konsumenter ytterligare ett satans abonnemang. Tur att jag slipper det.

Efter de dystra börsdagarna i början av pandemin återhämtade sig Telia hyggligt, men är sedan dess ner över 10%. Jag vet inte om den tokiga miljardsatsningen på ganska meningslös fotboll är något som får marknaden att reagera, men jag reagerar. Det känns dumt och ganska farligt. En nöjd kund på kommunikationsfronten, men en rädd ägare i och med idiotsatsningarna på contentområdet.

Dags att sälja?

Kategorier
Samhälle

Orangea kuvertet

Det har nu gått bra många år sedan premiepensionen presenterades och de orangea kuverten började dimpa ner hos folk och fä. Inför införandet genomfördes en omfattande informationskampanj, men det är fortfarande få som orkar eller vill lägga energi på att välja premiepensionsförvaltare.

orange-kuvert300dpi

Foto: Premiepensionsmyndigheten

Det är ju inga stora skillnader i att sätta sig in PPM-valet jämfört med vanlig aktiehandel, vilket ganska få är insatta i, även om många fler  “aktiesparar”. De flesta förstår emellertid att aktie- och fondsparande innebär viss risk (även om inte alla gör det – de finns ju de som gråtit ut hos Sverker för att de fått ett tips från en fondförvaltare som gissade fel).

Riskaspekten är förstås ofrånkomlig – om det fanns en klockren väg att gå skulle staten givetvis välja den åt oss. Men nu får vi i liberalismens namn fria händer att välja hur vi ska riskera våra pengar. Bättre vore det förstås att få fria händer att välja OM vi ska riskera våra pengar. Det borde finnas en möjlighet spara pengar på hög på traditionellt sätt, då den enda risken då är en stor inflationskris.

Riksbanken har sedan 1990-talskrisen prioriterat inflationsmålet, att inflationen ska vara stabil på 2% per år (+- 1 procentenhet), genom att höja räntan när ekonomin går på högvarv. Alternativet är ju att släppa lite på inflationsmålet, för att istället gynna arbetsmarknaden med låga räntor, men alltså riskera högre inflation. Tills den nuvarande krisen har Riksbankens arbete varit ganska oproblematiskt med självklara räntehöjningar och -sänkningar. Frågan är hur de reder ut denna storm och om ett par år har vi säkerligen tydliga indikationer på hur vi vi bör förhålla oss till inflationsrisken och riskerna med traditionellt sparande.

ingves_07_low

Riksbankschef Stefan Ingves Foto: Riksbanken

Kanske är det som vissa fondexperter säger, att det på lång sikt blir bättre avkastning genom fondsparandet, även om det kan svänga kraftigt. Men när den genomsnittliga värdeminskningen av folks premiepensioner förra året  är -35% kan man verkligen ifrågasätta premiepensionens existens. Det är en onödig belastning på befolkningens axlar att tvingas ut på aktiemarknaden och lida dessa stora förluster och tankar om en svårare framtid.

_mg_4302_1_low

Foto: Riksbanken