Kategorier
Personligt

Dum och dummare

Boys will be boys, right?

Under någon tid i slutet av mellanstadiet levde vi livet de luxe under några lovveckor. Vi i sammanhanget var jag, en klasskompis, hans bror, någon gång ytterligare en kompis och ibland också någon kusin till bröderna. Från vardagen i Umeå åkte vi till brödernas far som bodde i Kukkola strax norr om Haparanda. På gården, en äldre jordbruksfastighet, fanns ett gammalt hus, en gammal ladugård som i huvudsak fungerade som garage och en nyare sommarstuga, där brödernas far nog vanligen huserade. Men när vi kom på besök överlät han sommarstugan åt oss och sov själv i huset. En så kallad win-win-situation: han slapp bry sig om oss och vi fick göra precis vad vi ville.

Där fanns TV-spel av olika slag inomhus. Utomhus fanns dessutom en liten typ av moped, Honda Monkey, som var vanlig i Finland back in the days och på vintern fanns det skoter. När brödernas far inte tog oss till Kalles grill som serverade hamburgare dolt i ett berg av strips toppad med otroliga mängder hamburgerdressing, bjöd han på makaroner med korv eller pytt eller annat stekt och smarrigt. Vad jag kan minnas var det aldrig brist på karameller och läskedrycker. Livet de luxe, helt enkelt. Deras far skötte sitt sällanfaderskap utmärkt.

Monkey Bike
Honda Monkey CC-BY-SA Mr Michael Phams

Det nya Super Nintendo-spelet Mario Paint minns jag att de tjatade till sig. Inte för färgläggandet av bilder av Yoshi eller frihandstecknande med en joypad, utan för att man kunde programmera in musik med Nintendoljud. Satt nog en hel natt med det, innan man var tvungen att stänga av och allt var borta.

Jag minns också hur jag fastnade med skotern i en sluttning upp från älven. Saknade problemlösningsförmåga och fick till slut strosa en rejäl bit för att hämta hjälp.

Dessutom fick jag på sommaren punka på Monkeyn när jag var på den längsta turen. Fick kämpa och leda den hem i fem kilometer.

Men framförallt minns jag två dåliga idéer:

Gården låg en bit från stora vägen och hade därmed en liten privat vägsnutt som ledde upp till gården. Som gjord för racing, va? Vi gjorde en bana med ett snirkligt avsnitt på gården, som sedan fortsatte längs uppfartsvägen mot den stora vägen, där man gjorde en U-sväng, för att sedan gasa fullt in i mål vid stugan. Jag vet inte om vi tog tid eller så, men det var städat nog för att slippa tillbud och olyckor. Ja, tills brödernas ännu yngre kusin kom förbi. Han var ganska hetlevrad och imponerade i det snirkliga partiet med modiga kurvtagningar. När han kom ut på rakan mot stora vägen blev modet emellertid till övermod då han helt enkelt inte fick stopp på ekipaget och fortsatte ut på vägen, där en blekt orange 240 kom körande norrut. Volvoföraren slängde sig på tutan och bromsen men gled otäckt närmare kusinen. Bilen stannade med några 10 meter till godo. Vi blev alla skärrade och jag hoppas att hetsporren till kusin, precis som jag, stärkt säkerhetstänkandet sedan dess.

Men ännu värre var det under ett jullov. Världens bästa sällanfarsa hade försett oss med smällare efter önskemål. Jag var aldrig någon superentusiast, men småkul var det allt, helst om andra skötte om tändandet. En kväll, kanske nyårsafton, fick vi den ljusa idén att smälla i den gamla lagårn. Kilade in små smällare i spännande håligheter i väggarna och fyrade av. Det var säkert -25, så det var väl lugnt? De här träplankorna var så gamla att det inte var något att bry sig om? Snart fick kylan oss att gå in igen. När jag efter någon timme gick ut för att slå en drill, ser jag något ljus från lagårn och ganska snart inser jag att det nog flimrar som från flammor. Svindel och panik: kompisen springer bort till huset och väcker sin far, vi spolar upp vatten i en hink, pappan kommer yrvaket och tar kommandot, backar ut en bil från garaget där, släcker elden och jobbar sedan med yxan i en timme för att säkerställa att inget glödande finns kvar. Han var inte en man av stora känsloyttringar – kanske att han ville veta vad vi gjort och kanske att han nämnde något om att det inte var så bra, men sedan tände han en cigg, gick bort till huset och la sig igen. Det dröjde till morgonen innan vi somnade. Vi var skärrade, men hade kanske lärt oss något nytt och praktiskt om eld och trävirke, och prisade mitt val att gå ut för att slå en drill, för även den gången hade det ju kunnat gå mycket värre.

Ett par år tidigare var min egen far ouppmärksam när han körde bil och skulle byta fil, så att en bil i vänsterfilen körde in i sidan på oss just när vi svängde ut. Inte särskilt hårt, men det var en så pass omtumlande händelse att jag sedan dess har svårt att sitta i en bil utan att uppmärksamma allt runtomkring.

Det här är episoder som jag verkligen minns och som gjort mig, i bästa fall till en riskmedveten person i allmänhet, eller i sämsta fall till ett något spattigt kontrollfreak.

Kategorier
Samhälle

Orangea kuvertet

Det har nu gått bra många år sedan premiepensionen presenterades och de orangea kuverten började dimpa ner hos folk och fä. Inför införandet genomfördes en omfattande informationskampanj, men det är fortfarande få som orkar eller vill lägga energi på att välja premiepensionsförvaltare.

orange-kuvert300dpi

Foto: Premiepensionsmyndigheten

Det är ju inga stora skillnader i att sätta sig in PPM-valet jämfört med vanlig aktiehandel, vilket ganska få är insatta i, även om många fler  ”aktiesparar”. De flesta förstår emellertid att aktie- och fondsparande innebär viss risk (även om inte alla gör det – de finns ju de som gråtit ut hos Sverker för att de fått ett tips från en fondförvaltare som gissade fel).

Riskaspekten är förstås ofrånkomlig – om det fanns en klockren väg att gå skulle staten givetvis välja den åt oss. Men nu får vi i liberalismens namn fria händer att välja hur vi ska riskera våra pengar. Bättre vore det förstås att få fria händer att välja OM vi ska riskera våra pengar. Det borde finnas en möjlighet spara pengar på hög på traditionellt sätt, då den enda risken då är en stor inflationskris.

Riksbanken har sedan 1990-talskrisen prioriterat inflationsmålet, att inflationen ska vara stabil på 2% per år (+- 1 procentenhet), genom att höja räntan när ekonomin går på högvarv. Alternativet är ju att släppa lite på inflationsmålet, för att istället gynna arbetsmarknaden med låga räntor, men alltså riskera högre inflation. Tills den nuvarande krisen har Riksbankens arbete varit ganska oproblematiskt med självklara räntehöjningar och -sänkningar. Frågan är hur de reder ut denna storm och om ett par år har vi säkerligen tydliga indikationer på hur vi vi bör förhålla oss till inflationsrisken och riskerna med traditionellt sparande.

ingves_07_low

Riksbankschef Stefan Ingves Foto: Riksbanken

Kanske är det som vissa fondexperter säger, att det på lång sikt blir bättre avkastning genom fondsparandet, även om det kan svänga kraftigt. Men när den genomsnittliga värdeminskningen av folks premiepensioner förra året  är -35% kan man verkligen ifrågasätta premiepensionens existens. Det är en onödig belastning på befolkningens axlar att tvingas ut på aktiemarknaden och lida dessa stora förluster och tankar om en svårare framtid.

_mg_4302_1_low

Foto: Riksbanken