Kanske har man haft mild infektion, kanske inte. Det finns säkert ett test att tillgå när antikropparna ändå har gått ur. Vår tröghet i att ställa om till storskalig testning av såväl infektion som antikroppar är min besvikelse i vår kamp.
Men det var inte det jag skulle lägga till handlingarna, utan berättelsen om fördärvet. Det har inte varit överdådigt som hos Solkungen, men nog har den relativa isoleringen inneburit ett lagerhållande av gott och blandat. I början var man otroligt duktig på att endast veckohandla, samtidigt som viss preppingsatsning gjordes. Mest noggrann var man förvisso med rekommendationerna att fylla lagret med choklad – bra med högt energiinnehåll, men också för att hålla humöret uppe. Och mycket annat smarrigt. Så det har varit lätt att springa i skåpen och nalla i ett par månader nu. Samtidigt har alkoholförrådet omhändertagits väl, liksom att mat och tillbehör däromkring hållit en hög smaskighetsnivå. De här månaderna har mest liknat en slags oavbruten tröstkonsumtion.
Men nu är jag less på allt. Salamin från delidisken är god, det är den fortfarande, men känslan är fullständigt urholkad. Godis, fy fan, det är inte ens särskilt gott från början, men allt det där sötklibbet i munnen som varit – snälla, försvinn godis. Jag är inte ens sugen på öl längre, orkar inte. I början av pandemin brukade jag med stor behållning sörpla på en whiskey till Aktuellt då och då, men blev less på det också. Jag har tänkt att göra EuroJackpot sedan 6-7 veckor tillbaka för att försöka få igång lite gamla spelkickar, men glömmer bort det: inte ens drömmen att kanske vinna medel till att anlägga en bastu, biter längre. Vad ska man nu ta till? Om korv, öl och dobbel inte belönar, ja, gud, måste jag börja arbeta med kroppen?