Kategorier
Spaning

Virala framtidsutsikter

Virushelvetet är segt. Det försvinner inte, får vi, men kanske framförallt Donald Trump, bistert konstatera. Även om de mest horribla dödstal nu hör till det förflutna, förhoppningsvis för gott, tycks smittspridningen fortgå i vanlig ordning. Snart är sommaren över och hösten verkar inte bjuda på någon förändring. Eländet kommer inte att upphöra, blir det en förändring blir den till det sämre.

Läste på YLE:s hemsida idag att Finland enligt uppgift fått in smitta genom resenärer som besökt Sverige och Balkan. Även om grannländerna haft färre smittade, har de haft smittade och sannolikt kommer antalet smittade att öka. En smittar tio, tio smittar femti, femti smittar tvåhundra, tvåhundra smittar sexhundra, sexhundra smittar tolvhundra och så vidare. Och då var det en hyfsat sympatisk smittkedja. Vem vet? Det man vet är att Sverige kommer att få skit för smittspridningen i samtliga länder, även om det i nio fall av tio kommer att vara deras medborgare som isåfall varit i Sverige och inte hållit distansen. Men Sverige är skyldigt till varje finskt, danskt och norskt dödsfall. Det kommer att bli en politisk kris i Norden, vi är redan nära den.

Det kommer inte att bli 50+-arrangemang förrän hösten 2021. Så jävla trist. Föreningar och företag kommer att försvinna.

När vaccinet finns på plats och erbjuds i Sverige, kommer smittspridningen redan vara nära 0. Vaccinationsprogrammet blir ändå en succé och kostar samhället ytterligare miljarder. Självklart uppmärksammas en biverkning som drabbar några tiotals stackars jävlar.

Vintern 2021-22 är vi klara med eländet. Folk återgår till att slarva med hygien och att ha sjuknärvaro. Kräksjukan gör rekordsäsong och dödar närmare 2000 äldre.

Kategorier
Personligt Spaning

Pandemiskt fördärv

Kanske har man haft mild infektion, kanske inte. Det finns säkert ett test att tillgå när antikropparna ändå har gått ur. Vår tröghet i att ställa om till storskalig testning av såväl infektion som antikroppar är min besvikelse i vår kamp.

Men det var inte det jag skulle lägga till handlingarna, utan berättelsen om fördärvet. Det har inte varit överdådigt som hos Solkungen, men nog har den relativa isoleringen inneburit ett lagerhållande av gott och blandat. I början var man otroligt duktig på att endast veckohandla, samtidigt som viss preppingsatsning gjordes. Mest noggrann var man förvisso med rekommendationerna att fylla lagret med choklad – bra med högt energiinnehåll, men också för att hålla humöret uppe. Och mycket annat smarrigt. Så det har varit lätt att springa i skåpen och nalla i ett par månader nu. Samtidigt har alkoholförrådet omhändertagits väl, liksom att mat och tillbehör däromkring hållit en hög smaskighetsnivå. De här månaderna har mest liknat en slags oavbruten tröstkonsumtion.

Men nu är jag less på allt. Salamin från delidisken är god, det är den fortfarande, men känslan är fullständigt urholkad. Godis, fy fan, det är inte ens särskilt gott från början, men allt det där sötklibbet i munnen som varit – snälla, försvinn godis. Jag är inte ens sugen på öl längre, orkar inte. I början av pandemin brukade jag med stor behållning sörpla på en whiskey till Aktuellt då och då, men blev less på det också. Jag har tänkt att göra EuroJackpot sedan 6-7 veckor tillbaka för att försöka få igång lite gamla spelkickar, men glömmer bort det: inte ens drömmen att kanske vinna medel till att anlägga en bastu, biter längre. Vad ska man nu ta till? Om korv, öl och dobbel inte belönar, ja, gud, måste jag börja arbeta med kroppen?

Kategorier
Personligt

Virala utmaningar

Som varandes långtidsledig från arbete har pandemin inte förändrat min vardag i någon vidare utsträckning. Men som varandes en som gärna roar mig med ett och annat sportevenemang, så har livet ändå kastats omkull. Ja, inga skidor, inga bollar och inga puckar alls i rörelse att beundra. Det låter ju allvarligt, men det värsta av allt är att Björklöven gjort en magisk säsong i Hockeyallsvenskan – bara åtta rena förluster på 52 matcher – överlägsna seriesegrare, all-time poängrekord – och ett kvalspel som börjat tämligen lovande. Då kommer corona och SIF, Svenska ishockeyförbundet, beslutar att årets säsong ställs in. Jag vet inte vad man ska jämföra detta med för den som inte bryr sig. Det är som att du har ätit pasta och ketchup och knäcke utan smör i 15 år, och får till slut komma till en restaurang, där du är fri att beställa ett och annat, som kan komma att vara det godaste du ätit, men plötsligt släcks allt och du sitter hemma och rullar gaffeln i spaghettin igen.

Hockey är en sport som avgörs i slutspel, och på sätt och vis spelar de långa grundserierna ingen avgörande för slutresultatet. Men om nu slutspel inte kan bli av så utgör grundserierna om 52 matcher ändå ett gediget underlag för någonting. Svenska ishockeyförbundet väljer att skydda dem som är på väg utför: Leksand och Oskarshamn som inte förtjänat sina platser i högsta ligan, och AIK och Kristianstad, som inte förtjänat sina platser i Hockeyallsvenskan får behålla sina platser. Lag som gjort det mycket bra i Hockeyallsvenskan och division 1, får ingenting för det. Det är givetvis jättesvårt, då det inte finns några regler för att hantera detta på annat sätt. Men det är inte omöjligt att det hade funnits en vilja att sjösätta andra konstruktiva idéer – i kristid, så att säga – om inte Leksand och AIK varit hotade.

Det blir väl en utökad karantän här framledes, och som hemmapappa är man redan i en slags karantän och måhända lite less. Om man bara hade sig själv att hålla i karantän skulle det vara busenkelt. Spela gamla spel, se filmer och serier och pilla sig i naveln. Att se Greta Gris, försöka förlora i sällskapsspel och, som vanligt, torka barn, golv och bord efter fem-sex måltider per dag har inte samma egenskaper av förströelse.