Det är mulet ute, så nu klockan elvish om kvällen är det ganska mörkt. Sedan blir det ännu mörkare, innan det blir ljusare igen. Men det känns avlägset nu.
I mörkret körde en bil iväg med ett större släp. Fick minnen av sådana turer, på väg till något nytt i augustinatten. Härligt. Men när kommer man fram egentligen?
Känns som att jag har varit sjuk hela sommaren. Ovanligt dåligt utvilad bävar jag för att börja jobba, även om det är bara för några veckor.
Häromsistens listade jag alla adresser som bebotts av mig. Nu ska den 10:e läggas till handlingarna och den 11:e tillträdas, en rätt så oinspirerande flytt på 500 meter för ett extra rum.
En riktig nomad, en representant för resandefolket?
Vad är hemma?
Bloggens underrubrik har blivit en självuppfyllande profetia, för nu ändrar livet kurs från stad till land. Till hösten blir det glesbygdsliv i hjärtat av Norrbotten, 100 mil från stadens sus och dus. Det känns spännande, det mesta blir nog ungefär som vanligt, men lite lugnare bara.
Hursomhelst, videoklippet i förra inlägget gestaltar på ett ungefär känslan av att lämna det nuvarande, särskilt den trygga arbetsplatsen med alla härliga typer som man vet var man har. Men det är ju uppiggande med nystarter och nya utmaningar, det håller huvudet i skick.
Bye bye Boo och salut Sollentuna.
Nu är det bara att invänta att träningsvärken släpper. Till helgen kanske?
Naturalistisk regel gällande flytt:
a) Man kan inte ha för många flyttlådor.
b) Man kan däremot ha för mycket grejor.
Under den pågående flytten har jag ögnat på diverse papper i min så kallade nostalgilåda med material från barn- och ungdom. Spanade bland annat in en pärm från högstadiet och ämnet engelska. Till min stora fasa kan jag konstatera att jag på en kort stund fann flertalet felaktiga rättningar av den annars så trivsamma läraren Carina. Men så var jag också stor i käften och skrev “Janne The Great” överallt där namn skulle anges. Omedvetet förmodligen, men en sådan måste ju tas ned på jorden.
Idag har jag kört ner ett lass med grejor till Stockholm och magasinerat det hos Sandman Warehouse Inc. I själva verket var det nästan allt – nu är det mest bara kläder som måste ner.
Med kollektivtrafiken hittar jag mycket väl i huvudstaden, men med bil har jag inte utforskat dessa trakter. Dock fungerade allt som planerat!