Imorgon kommer första snön, enligt prognosen dessutom med besked. Solen går ner vid halvfem och upp efter sju. Vi är på väg in i mörkret.
Jag verkar nästan helt ha slutat uppskatta vintern och mörkret: varför bor vi här, på denna svåra plats på jorden? Ingen sol och ingen värme på flera månader, varje år. Det är nu man önskar att man vore en svajig ny högskolestudent eller en ärrad pensionär, så att man gavs möjligheten att göra just ingenting. Fly in i filmer, spel, böcker, world wide web, slumra till och kanske äta en kebab med bröd i olika glödlampssken. Ett liv, där utomhus bara finns inom parentes.
Det läge som är här nu, är t ex så illa som det blir i Paris. När solens uppvisning nära polcirkeln krymper till ett par, tre timmar, så har Paris sol till klockan fem. Men så enkelt är det inte, det är kallt och eländigt även i Paris; så där ruskigt förmodligen så att man kanske trots allt föredrar ett snötäcke. Men snötäcket täcker inte hela skadan av det långa mörkret och den kommer med en kostnad av ännu längre kyla.
Kan vi förhandla med någon om att flytta vår operation till sol och värme?
Kan vi skapa ett mörkeruppehåll? Fem veckor semester börjar kännas lite 1900-talsgammalt, det är dags att nästa steg. Med mörkeruppehållet minskas spridningen av flunsor och åkommor, en välfärdssatsning.
Kan vi lägga hela samhället i en inomhusgalleria?
I väntan på lösningar; längtan till maj och det ständiga ljuset.
November.