Fettisdagen heter laskiainen på finska. Därmed var det heller inte tal om annat när en och annan laskiaispulla, semla, inmundigades i den sverigefinska familjen på 1980-talet. Jag minns inte exakt när, men minns ändå, den omvälvande känslan av att inse att det heter fet-tisdag och inte fettis-dag. Inte för att det senare verkade vettigt alls, men hallå, det gjorde inte laskiainen heller. Läser nu på Wikipedia att det finns en handfull teorier vart det finska namnet kommer ifrån. Spontant ser man ordsläktskap till någon sorts nedgång och det spekuleras i om det kan vara fråga att om gå ned i fasta. Mer specifikt kan det också handla om att avstå kött, från romanska carne lasciare (lämna köttet) eller att laski egentligen är besläktat med fläsk, så som i att det nu var dags att överge det.
På ren association kommer jag nu också ihåg besvikelsen över insikten att TV-kocken hette Jan Boris-Möller och inte Jan-Boris Möller. Jan-Boris, det hade varit ett namn. Och det var ett namn, tills drömmen krossades.
Det finns garanterat fler feta finska missar, men jag kommer inte ihåg just nu. Ja, i årskurs fem och sex var jag en extremt produktiv författare av egna berättelser, som vi ibland fick skriva på svensklektionerna med Stig. Jag har en god känsla av att jag senare upptäckte några grova bommar i dessa skrivhäften. Jag skrev så satans mycket och för det mesta rätt bra, så Stig orkade nog varken läsa allt och därmed heller inte rätta felen.