sverigefinsk | Jannes blogg

Feta finska missar

Fettisdagen heter laskiainen på finska. Därmed var det heller inte tal om annat när en och annan laskiaispulla, semla, inmundigades i den sverigefinska familjen på 1980-talet. Jag minns inte exakt när, men minns ändå, den omvälvande känslan av att inse att det heter fet-tisdag och inte fettis-dag. Inte för att det senare verkade vettigt alls, men hallå, det gjorde inte laskiainen heller. Läser nu på Wikipedia att det finns en handfull teorier vart det finska namnet kommer ifrån. Spontant ser man ordsläktskap till någon sorts nedgång och det spekuleras i om det kan vara fråga att om gå ned i fasta. Mer specifikt kan det också handla om att avstå kött, från romanska carne lasciare (lämna köttet) eller att laski egentligen är besläktat med fläsk, så som i att det nu var dags att överge det.

På ren association kommer jag nu också ihåg besvikelsen över insikten att TV-kocken hette Jan Boris-Möller och inte Jan-Boris Möller. Jan-Boris, det hade varit ett namn. Och det var ett namn, tills drömmen krossades.

Det finns garanterat fler feta finska missar, men jag kommer inte ihåg just nu. Ja, i årskurs fem och sex var jag en extremt produktiv författare av egna berättelser, som vi ibland fick skriva på svensklektionerna med Stig. Jag har en god känsla av att jag senare upptäckte några grova bommar i dessa skrivhäften. Jag skrev så satans mycket och för det mesta rätt bra, så Stig orkade nog varken läsa allt och därmed heller inte rätta felen.

Syster försåg mig med en film från den 26 oktober 1990 då min pappa gifte sig för tredje gången, 32 år gammal. Har inte sett den sedan någon gång på 90-talet och det blev en ganska häftig minnesresa. Farmor är med där, yngre versioner av farbröder och många från det finska communityt i Umeå som man inte längre tänker på. Allt är riktigt finskt, det är någon sorts vemod i luften och filmen hade kunnat vara del i vilken som helst av de otaliga dokumentärer av det sverigefinska livet som kommit på senare tid. Jag och syster, till synes rätt välmående barn fulla med energi och upptåg. Och pappa, förstås.

Ja, vem var han? Vad tänkte han som 32-åring? Han hade oss varannan helg och hade väl inte så mycket att orda om eller något större engagemang i ens uppfostran, men var snäll och go. Han tycktes vara en kreativ typ; målade några tavlor, snickrade rätt fina grejor i sin “ungdom” och plinkade ibland på en minikeyboard. Jag tänker också att han nog var lite av en naiv drömmare, att han aldrig blev riktigt vuxen. Det egna underlaget är klart begränsat med tanke på hur lite vi sågs. Genom åren har man fått ett och annat vittnesmål. Mina äldre kusiner har hävdat att han var en skön typ (pappa var yngst i syskonskaran), och det har nog även mamma vittnat om vid sidan av att han var omöjligt nyckfull. Jag har ibland funderat på om man skulle undersöka saken, snacka lite mer med folk som hängde med honom – men jag vet inte, vad är en sådan anekdotisk legend värd?

Knappt två år efter bröllopsfesten gick han bort. Det är länge sedan nu och när man själv blivit äldre är just det att man inte själv fick lära känna honom som är det tråkigaste. Han vara bara pappa. Hur hade livet sett ut om han inte hade gått bort? Förmodligen hade vi i alla fall hörts om drygt en vecka, för då hade han fyllt 62.