Efter empiriska studier kan jag konstatera att följande låt är den som mest effektivt får finnen att börja dansa disco:
Låten handlar om reggaelastbilen som de lastar med heta damer, kör in till centrum och sen rejvar i. Sedan kommer rapmaestro Petri Nygård in och uttrycker sin ambition att förbruka gummin med dig.
Jag vet inte, någonstans mellan Markoolio och Ronny och Ragge.
Vissa artister är svåra att placera in på den mycket långa skalan från ärkepajas till pretentiös och förstoppad kulturperson:
Ärkepajas <—————- x—————-> Pretentiös och förstoppad kulturperson
På ett ungefär vet man nog var folk ska in. Markoolio ska ganska långt åt vänster, medan Kents Jocke Berg kan hamna lite åt höger, medan de allra flesta rör sig kring mitten.
Men det finns artister som står med varsin fot på båda sidorna av mitten. Deras musik är tämligen lättsam, men de axlar inte riktigt rollen som pajasar på allvar, utan försöker bära upp någon sorts kulturell anständighet. Jag tänker t ex på en sådan som Mange Schmidt:
“När du hör en bra låt och din partner är kåt är det glassigt
när du har sommarlov och du håller hov är det glassigt
o när fredan är slut och du ska gå ut är det glassigt
när du har sjukt bra koll och hälsan i behåll då är det glassigt”
Vem riktar sig Schmidts musik till egentligen? Skolbarn? Eller medelålders gubbar? Det är det nog ingen som vet: ena dagen dyker han upp i morgonsoffan som en slags kulturperson, och nästa är han med i 10-12-åringarnas fredagsshow Bobster under ledning av Nassim al Fakir (lite tråkigt att alla dessa barnprogram flyttat till Barnkanalen så att man aldrig råkar komma över dem). Även om det lutar lite åt ärkepajashållet, så håller det inte fullt ut, varken text eller det yttre skalet visar på att Mange Schmidt står upp för sitt pajaseri. Därför blir det varken riktigt kul eller riktigt bra.
Riktigt kul blir det när man tar samma upplägg och gör det till 100% ärkepajas, här i det forna humorprogrammet Deluxe i P3, där Schmidts låtar anpassades till verkligheten av karaktären Janne Smisk: