Det var väl där i mellanstadiet, typ, för syster var inte gammal. Hon hade emellertid fått möjlighet att dansa. Gissningsvis “jazzdans”, eller? Det var väl inte balett? Måste fråga någon gång. Men vad det än var, så var det på torsdagar, kanske 17.00 eller 17.30.
I brist på föräldrakapacitet fick jag följa med henne. Ut på hållplats Elevstråket, ta 1:an ner på stan och lämna av syster vid Vasaplan – för dansen var någonstans i Folkets hus/Idunkvarteret. Har inte direkta minnen av vad jag pysslade med under danslektionen, men gissningsvis kan jag ha kollat böcker och tidningar på stadsbiblioteket eller strosat i affärer; kanske att man fick provspela TV-spel någonstans.
Vi hade också fått med oss en sedel för att äta på Frasses på torget. Skrovmål för, säg 39 kronor. Minns inte om McDonalds var ett alternativ just då, det gick så dåligt för dem att de lämnade stan tidigt på 90-talet. I barndomen gillade jag inte Max något vidare: känns som att det alltid låg en fet vattnig tomatskiva som helt tog över i deras burgare då. Så som jag minns det, gillade ungdomar Frasses: det var billigt och de var tidigt ute med att erbjuda “stripsmeny”. För övrigt hade de en härlig kampanj med Löven där i början av 90-talet, som innebar att priset på skrovmålet sänktes med gissningsvis 2 kronor per Löven-mål om man gick och åt efter matchen. Det kan ha varit så pass att man fick ett mål för 9 kronor vid tillfällen. Slut på sidospår.
Efter mat och dans åkte vi hem och klockan kan ha börjat närma sig 19.30 eller så. Eftersom det var torsdag innebar det en, tror jag, ganska sällsynt samling i vardagsrummet, för att klockan 20.00 växla till kanal 1 och avnjuta ett nytt avsnitt av Rederiet. Dahléns mot Silver Line. Skulle Silvers närmaste man Henrik Bjurheds romans med Dahlén-dottern hålla? Hur skulle bastardsonen Carl svika sin godtrogna far nu då? Och så kammarspelet ombord på Freja med Uno, Joker och Tony i spetsen. Ja, inte var det brist på underhållning. Häromnyligt har man ju börjat sända Rederiet på morgnarna och man fastnar självklart i en och annan scen när man kommer över dem, men det får bli någon gång i framtiden som man återupplever någon hel säsong. Det finns ett särskilt värde i denna folksåpopera, nämligen att ungefär alla skådespelare har varit med i den.
Torsdagstraditionen är verkligen något jag minns.