Kategorier
Personligt

Terroristerna på Ålidhem 1986

Det finns ett nytt, litet problem i livet. Barnens kompisar som kan knacka på 9.15 på en lördagsmorgon. Eller för den delen, barnens kompisar som hänger kvar till 19.45. Det här problemet är ju annars begränsat till något enstaka besök av släkt och bekanta, nog så jobbigt då, men alltså mycket värre nu, när det blir mer vardagligt.

Men vad är problemet då?

Jo, om jag får bestämma så måste man få slappna av 18-07 på vardagar och 18-11 på helger. Vadå slappna av? Ja, helst inte ha besvärliga byxor och tryckande tröjor och annat krams på sig.

Jaja, man får väl anstränga sig lite för att inte förstöra även andras sociala liv.

Men det hela fick mig att tänka på när jag tillhörde terroristerna på Ålidhem 1986. Det måste finnas folk därute som med fasa minns någon eller flera av dessa terrorhandlingar vi utsatte oskyldiga unga vuxna för.

Vi var väl vakna vid åtta och började ringa varandra. Videoaffären, där vi också hyrde Nintendo, öppnade 10 och ju tidigare vi hyrde desto längre fick vi spela innan det var dags att lämna igen den i kvällningen dagen efter. Veckopengen på någon liten tiolapp eller två, kanske tre, räckte inte fullt ut, så det behövdes ju cash, och helst skulle man väl ändå ha lite godis också. Så vad göra? Jo, terror. “Vi ses vid centrum!”

Minnet säger inte säkert och svirande studenter kan förstås sova länge efter blöta helgnätter, men alldeles oavsett var det i en tidig timme som vi begav oss till husen kring centrum och började ringa på dörrklockor. Perfekt brottsplats: många, många små studentlägenheter, många studenter som gärna tog ett glas eller tolv. Stackars tjejen som behövt dra på sig en avig morgonrock för att öppna, med rödsprängda bakisögong kisa ut i det bländande förmiddagsljuset och finna där ett par snorvalpar. “Har du nån pant vi kan få?” säkert lite nervöst framfört av oss, som ju till vardags pratade finska. Kanske lite finsk brytning på det hela.

Några var barska och sade kanske sanningen med ett bröligt nej och snabbt igendragen dörr. Andra var lite roade och drabbades av en märklig tjänstvillighet att glatt gå undersöka saken.

Ibland kom någon enstaka burk, andra gånger flera kassar. När terrorn varit särskilt lyckad rullade vi runt med en kundvagn full med pant. Då blev det spel och massor med snask!

Nå, terrorn var hederlig och pågick, som jag minns det, kanske till åk 2. Därefter blev det nog lite pinsamt, samtidigt som veckopengen nog gick upp och några av de äldre pojkarna dessutom blev mästersnattare.

Kategorier
Personligt

Takvolley och gräsbandy

Under några år var en annan Janne min favoritkompis. Han var två år yngre och det var aldrig någon antydan till drama med honom, det var liksom bara kul hela tiden. Till en början bodde deras familj, som alla andra, på Ålidhem, men med tjänstemannaföräldrar kom de att flytta in i ett radhus Öst på stan. Hans äldre bror var bara ett år äldre än mig och vi var väl också tjenis, men han distanserade sig nog en del från vårt tramsande, kanske var han dessutom mindre intresserad av att cykla till fotbollsplanen/hockeyplanen och lattja. Brorsan spelade dock såväl orgel som saxofon och inspirerade mig till att så småningom börja spela sax. Under de första åren tror jag nog att vi alla hängde mycket tillsammans, säg att jag då gick i åk 2-3. Spelade TV-spel och brorsan var nog i början med och åkte bob, stjärtlapp och miniskida, i backarna längst bort på Matematik och mot Kolbäcksskolan till, där de bodde.

Mini-Janne, som han fick kallas eftersom det fanns ytterligare två Janne och han var yngst av oss alla, hjälpte ofta till när jag skulle storhandla. Min mamma var under långa perioder satt ur spel och jag fick lov att handla, ofta mot viss belöning och även eventuella medhjälpare fick en belöning, för det kunde vara fråga om två svajiga småcyklister med full last på båda ändarna av styret.

Som lite bättre beställda, hade de som sagt alltid tillgång till spel och var t ex först ut med att ha Super Nintendo. De flesta av oss andra fick i bästa fall cykla iväg till Ålidhem centrum och hyra Nintendo och något spel på av iraniern (eller kurden) med långt hår och stor näsa. Egentligen var det väl inte brukligt att hyra ut till 9-10-åringar, men efter att man ordnat kundnummer hos honom, var det lugnt. Det var också lite tombola över det hela, för emellanåt kunde man få en enhet eller kontroller som strulade – och då fick man stå ut med det. Enheten var monterad i en väska – som även hyrvideoapparater – och det var alltid lika härligt när man kommit hem, slet upp frontluckan som satt fast med stabil kardborre och fick syn på den gråa skönheten. Idag, särskilt när man sett Lyxfällan på TV, brukar jag förfasas över att det verkar som att alla ska ha ett komplett medelklasshem samma dag som man flyttar hemifrån, oavsett om man har arbete eller inte. Sett till hushållets disponibla inkomster måste vårt hushåll ha hört till de “fattigare”, men samhället var i förändring. Dels var globaliseringen på gång, vilket kom att sänka priser på det mesta. Dels kom det lösningar för de fattigare, t ex att man hos Thorn kunde hyra TV-apparater och teknik, för vemsomhelst kunde inte låna till konsumtion. Ja, det var mycket sidoinformation här, men hos min kompis Jannes familj fanns resurser. Emellan våra spel så kunde man med lite tur få smaka en skiva bröd från bakmaskinen, årets julklapp 1988.

Någonstans där i mitten av mellanstadiet flyttade de ner på stan. Det var härligt att vara där, kanske helt enkelt för att det var något annat än Ålidhem. De hade också en stuga vid havet och en rätt ny bil med automatlåda, Audi 80. Jag vet inte om automatlådor fungerade annorlunda på den tiden, men Jannes pappa körde i varje fall så att han först gasade några sekunder, för att sedan rulla ett tag, gasa, rulla, gasa, rulla. Det var både konstigt och coolt, tyckte jag. De hade en Macintoshdator i huset, som nog den äldre brorsan särskilt rådde om (tror att han blev ett datageni som vuxen). Det fanns ett coolt ritprogram, är allt jag minns. De hade nog också en fax hemma och där alldeles i början av 1990-talet tittade vi på Lördagsmos med E-type på de alldeles nya ZTV, där ju kommunikationen med tittarna i stor utsträckning skedde via fax. Jag tror att vi kanske ritade något i datorn och sedan faxade in till programmet, i vad som var någon sorts kontinuerlig rita- och gissatävling.

Men vad fan, takvolley och gräsbandy, då?

På innergården, mittemot radhuslängan fanns naturligtvis en garagelänga och längst in, längs ena sidan av tomten, en liten gräsplätt med någon utemöbel för rekreation. Om nu någon av de boende hade hoppats att sitta där och njuta, så blev det sällan aktuellt. Under ett par somrar var det en idrottsplan, framförallt för en slags utomhusinnebandy på gräs. Egentligen var det väl precis som innebandy, förutom att vi så klart hade en målvakt i hockeystil med klubba och plockhandske. Plockhandsken var keps. Det var kanske kul att göra mål, men alla var nog överens om att det roligaste var att som målvakt göra coola plockhandskräddningar. Det är väl fantastiskt, som alla föräldrars dröm: barnen är ute och leker hela dagen. In och äta, och så ut igen. Men det är klart, vi levde om. Och åtminstone ett av åren var det nog så att vi slet ut gräsmattan fullständigt. Jag tror det nämndes för oss någon gång, men bland de boende var det nog delvis en fasa.

Kanske var det därför vi ibland spelade vägg mot garagelängan. Spela vägg, va – nödlösningarnas nödlösning. Lite inspirerade av att man kunde skicka in sina egna sporter till Lilla Sportspegeln, utvecklade vi så småningom det hela till en helt ny egen sport, takvolley. Det var riktigt roligt. Jag har tänkt på takvolley vid tillfällen genom åren och tänkt att försöka nedteckna reglerna, men inte kommit till skott. Upp med bollen på taket, max en studs på marken innan den ska upp igen, varannan kontakt. Åker bollen över nocken är det foul, liksom om den rullar ut på kanten. Poäng här och poäng där. Typ.

Stackars alla vuxna i den fina radhuslängan. Någon kanske låg lätt bakis eller med migrän när vi kickade igång takvolleyn före 10, tungt studsande bollar i timmar. Eller tjo och tjim på gräset som blev mer och mer utslitet fult. Nå, barn som är ute och rör sig är fint. Även om det kan vara en påfrestning, så finns det väl inget som är viktigare att stå ut med. Undrar just hur det går med mardrömmen i Boo?

Kategorier
Kultur

Topplistan: Bästa spelen till SNES

För att vara en innehavare till Super Nintendo Entertainment System (SNES), Nintendos 16 bitars spelkonsol, har jag nog spelat osedvanligt få spel. Har studerat ett antal topplistor* och det är just så pass att jag har material till en topptiolista. En sentida förälskelse är Donkey Kong Country 2: Diddy’s Kong Quest, som är minst lika snygg, fartfylld och välorkestrerad som sin föregångare, men som erbjuder är lagom mycket mer utmanande.

1. The Legend of Zelda: A Link to the Past
Mäktigt, mysigt och fantastiskt bra. Jag har inte engagerat mig i alla övriga Zelda-spel, allra minst i föregångarna, något mer i Ocarina of Time och Wind Waker, så utan att vara den mest fundamentala fanatikern säger jag ändå att det här är ett av tidernas bästa spel.

2. NHL 94
EA:s NHL-serie är trots GTA-serien och Counter-Strike förmodligen den som fått mig att stirra skärm i flest timmar, förmodligen i fler timmar än man vill veta. Och av alla spel i serien är det förmodligen just NHL 94 som fått flest timmar: det var ett spel vars efterföljare inte utgjorde någon förbättring, vilket gjorde att man spelade det i flera år. Inte förrän 1998-99 någon gång fick jag tag i en version som var lika spelbar, då på PC. (Ett hedersomnämnande måste ändå gå till Elitserien-tillägget till ett av PC-spelen, där Björklöven var med, även om de med all rätt var sämst.) Mitt favoritlag New Jersey Devils hörde till de sämsta i NHL 94 och därför var det lämpliga utmaningar ändå att spela ett slutspel, i conference-finalen gjorde alltid Kevin Stevens och Jagr (PIT) enkla mål, och än värre blev det i Stanley Cup-finalen när Trevor Linden (VAN), Jeremy Roenick (CHI) eller varför inte självaste Gretzky (LA) plötsligt var bättre än alla andra. I begynnelsen hände det också att vi simulerade Elitserien: Dallas var Björklöven och Boston AIK osv.

3. Super Mario World
Ett underhållande plattformsspel som håller än idag och som man har i ryggmärgen. Spelet bygger vidare på succén Super Mario Bros 3.

4. Donkey Kong Country 2: Diddy’s Kong Quest
Bygger vidare på allt det goda i DKC, men lägger till en gnutta utmaning och nyskapande miljöer.

5. Donkey Kong Country
Äntligen kom det ett annat spel än just Mario, som var skönspelat, glatt och trevligt. I jämförelse med den något mer kantiga Mario excellerade DKC i färg och något mer levande grafik. Musiken var också utmärkt.

6. Super Mario Kart
Ett inte alls så snyggt spel, men underhållande i lag. Ett första riktigt steg mot det sociala spelandet, antar jag. Om någon nu tog en stor ledning, har spelet en enastående förmåga att se till att den drabbas av en olycka och plötsligt är det jämnt igen. Men visst satt man ändå och nötte banor för att fila av någon hundradel här och där.

7. Pilotwings
Ett tidigt spel under SNES-eran, välnött hos familjen Holmberg och senare hos Meyer-brödernas farsa, som erbjuder ganska enastående flygkänsla, i synnerhet om man jämför med tidigare 8-bitarsförsök så som Top Gun där jag spenderade mer tid på att lyssna på vinjettmusiken (temat från filmen) än att strida (och gudförbannat så svårt det var att tanka planet med hjälp av ett tankplan).

8. Super Tennis
Har provat spela Super Tennis på sistone, men det är hopplöst gammaldags. Men den får en plats på listan tack vare minnet av hur roligt vi hade det i början av 1990-talet.

9. Tetris Attack
Är man två och kör mot varandra är det roligt! Men egentligen står inte spelet ut på något sätt från liknande varianter. Då tycker jag t ex att temat i Iron Stomach (Flash-spel) är mer nyskapande! http://www.globotix.com/game/42/Iron-Stomach.html

10. F-Zero
I likhet med Mario Kart var svävarracerspelet F-Zero föga snyggt, men ändå väldigt underhållande under mången kväll hos Holmbergs.

Så vilka spel har jag spelat, men som inte är med på topplistan? Super Mario All-Stars förstås, men det är ju gamla spel återutgivna. Super Soccer, det första fotbollsliret till SNES hade bröderna Holmberg. Minns någon sorts leksaksapplikation med Mario-temat där man kunde rita och göra musik: Mario Paint kanske? Har säkert glömt några.

Det mest fantastiska med dessa spel är att de är så komprimerade vad gäller data. Det handlar inte om några många kilobyte som i konsolerna omsätts i stor underhållning.

* Fler topplistor:
http://www.sydlexia.com/top100snes.htm
http://www.retrojunk.com/details_articles/1528/
http://www.retro-sanctuary.com/Top-100-SNES-Games-Page-1.html