Kategorier
Personligt Spaning

Storfiskarens son

Min far var en storfiskare. Eller, jag vet inte precis hur stor, men det var ett väsentligt intresse för honom. Själv nappade jag inte riktigt på det. Han fick aldrig mig på kroken.

Jag tror dock att jag tyckte att det var ganska okej att vara ute i naturen.

Senare har jag fiskat vid tillfällen med lånade grejor och visst är det mäktigt när det nappar. Jag kanske inte fick tillräckligt många fiskar för att riktigt håvas in i fisket.

Eller så fick jag det, jag minns inte. För det är ju inte jätteroligt att få fisk och hantera allt vad det innebär. Döda. Snitta. Fjälla. Rensa. Grilla och äta går jättebra.

Optimalt fiske för mig: Fiska, få napp, tappa den i sista sekunden. Köpa en filé av Rönnbäcks och njuta av en god middag.

Om det är oklart hur det var förr, kan jag idag konstatera att jag gärna står ute vid en älv och mediterar, i synnerhet i kvällningen. Så därför gick det så långt en dag i somras, när jag behövde vara hemifrån i flertalet timmar, att jag gick till järnaffären för att köpa ett fiskespö. Bosse plockade fram ett och pekade ut några klassiskt effektiva drag. Jag ville helst ha flugkast som jag fiskat harr med vid de nämnda enstaka tillfällena, men de var slutsålda.

Häromkring finns mycket fina fiskevatten, men jag behövde söka mig lite avsides för att testa grejorna på ett ställe där ingen skulle se nybörjaren in action. Man kan ju bara inte glida ner vid det bästa stället med fräscha prylar och sedan kasta illa eller trassla in sig i linan.

Jag hittade ett ställe som kändes lämpligt dött och började kasta och veva. Efter bara något kast fick jag napp och fick snart se något ganska stort sprattla till. Herregud, vad är detta? Nå, den kom loss och for iväg och jag pustade ut.

Några kast senare konstaterade jag att det här ju fungerar fint och då nappade det igen. Och jämarns pannkaka, den är stor, förmodligen den största fisken jag haft på en krok. Vad är detta? Den drog rejält och jag fick testa bromsen och att ställa in den. Den sprattlade till upp över ytan och det var en jätte. Vad fan är det för monster? Hur ska jag klara av detta?

Man skulle kunna prata om tålmodigt drillande, men jag vet inte, det var nog bara förvirrat velande om hur man bäst ror det här i hamn. Och förhoppningar om att den sliter sig lös. Men icket, till slut var den vid strandkanten och mör, så att det bara var att håva in. Om jag hade haft en håv, vill säga. Det gick dock bra att dra upp den på land, där denna bjässe sedan sprattlade med monstruös kraft.

Det var en rätt maffig gädda. Jag kände igen den på leendet, men var ändå lite förvånad. Har haft uppfattningen att gäddor i allmänhet bor i sjöar, men det är klart din dumme fan, vattnen sitter ihop.

Det var uppenbart att kroken inte kommer att lossna lätt och uteslutet att jag skulle börja gräva i denna rovfisks skräckinjagande garnityr. Så det var väl bara sätta stopp för plågan och snabbt knäcka nacken på dem. Nja, kanske om vi hade varit tre personer, fast inte då heller, och nu var det bara jag. Fram med telefonen och google; ett hårt slag just ovanför mellan ögonen så är det över, säger den. Det tycktes fungera bra.

Lyckligtvis hade jag en kniv i bilen, som jag hämtade. Ja, halvslö var den, men jobbet blev gjort. Det var en pressad situation, men den värsta stressen kom nog av att man ville göra det här så gott man kunde, så fort som möjligt, innan det råkade komma förbi någon gammal räv och se på eländet. Det kom ingen. Men farsan sitter nog och fnissar i himlen över detta spektakel, tänkte jag. Är den där min son?

En annan turlig detalj var att jag hade en plastpåse i bilen. Fick ta bort huvudet, men då rymdes den just så pass.

Väl hemma blev det någon whisky med grannen som fick höra om mitt äventyr. Stärkt av starka droppar och efter en snabbkurs på Youtube tog jag fram den bästa kniven och filéade firren. Filéerna ligger nu i frysen och jag tänker hedra denna gädda på 5-6 kg med att högtidligt äta upp den vid tillfälle.

Övervägde att titta in hos Bosse och be om att få lämna tillbaka grejorna. Inte kan han väl sälja grejor till en nybörjare som riskerar att sluta i ett sådant här äventyr?

Istället åkte jag ut igen kvällen därpå, nu till de mer populära stråken i fiskevårdsområdet. Mästardraget från kvällen innan fastnade i botten och i försöken att få loss den förstörde jag linan rätt bra, innan jag tvingades skära av den.

Kategorier
Personligt

Arvet

Min pappa gick bort 1992, en söndag i september, efter att ha försökt uthärda intensiva bröstsmärtor över helgen. Hans bortgång resulterade i att några försäkringar löste ut och gav ett ekonomiskt lyft i vårt annars ganska enkla liv. Vi kunde helt enkelt konsumera på ett sätt som annars inte hade varit möjligt.

Redan halvåret efter åkte vi på charter till Gambia. Det var första gången jag flög och jag minns det som pirrigt. Vi skulle flyga med SAS från Umeå till Arlanda och sedan vidare till Banjul. När det var dags att åka blev det i själva verket med den inhyrda danska operatören Maersk, vilket gjorde det extra pirrigt. Planet kändes mycket slitet och alla pratade obegriplig danska. Desto tryggare var det med Scanair och deras gigantiska DC10-plan, som hade roliga namn som Baloo och Dumbo. I planets mediesystem kunde man lyssna på musik eller följa en film som visades på halvstor skärm. På en avslappningskanal kunde man lyssna på en svulstig Memory (ur Cats) på panflöjt. I Gambia var det dels härligt med klimat och nya vidder, men ständigt en känsla av osäkerhet. Det hade säkert pratats om påstridigt folk och ficktjuvar. Inom Sunwing Resort var det tryggare, men då kunde man i princip ha varit i vilket land som helst. Danska prövningar uppstod även där, när vi oftast hade kontakt med Vings danske guide Torben. Ibland gick han utan tröja och hade piercat bröstvårtorna. Danskjävlar! På tal om att pierca bröstvårtorna, fick jag sveda på bröstvårtorna av saltvattensbadandet. Eller om första steget var att bränna sig. Jag minns att vi drack många glas Fanta och att den var otroligt god där, mer mot Loranga-hållet, kanske lite mot mandarin-hållet också. Sedan blev jag kär i Jenny, inte så att vi hade någon kontakt överhuvudtaget, knappt ens ögonkontakt som jag minns det, hennes intresse för mig var svalt. Men jag tänkte på henne i flera månader. Ja, det var väl ungefär det, en mycket stor händelse då och se, det låg kvar en del minnen ändå.

Jag minns inte precis när konsumtionen skedde, men pengarna räckte över några år. Jag kom att utrustas med:

  • Ett skrivbord som följde med åtminstone till 2004 innan den kanske ansågs väl barnslig
  • En skön säng
  • En akustisk gitarr, som jag använder än idag
  • En Roland-synth, tillverkad 1993, som används och fungerar än idag (förutom Bb, andra oktaven, gudförbannat)
  • En dator, som hängde med många år

Ett arv väl förvaltat, vill jag kalla det. Synthen dominerade de första åren, innan gitarren så småningom blev mer intressant. De har gjort mig till världens mest engagerade musiker utan vidare takt eller ton. Datorn funderar jag på ibland: jag blev snabbt en internetnörd. Var det av godo för livskvalitén? På längre sikt har jag absolut tjänat på de kunskaper som förvärvades genom nörderiet, men kan undra om ungdomen hade sett annorlunda ut utan datorn.

Kategorier
Personligt

Far & son

Syster försåg mig med en film från den 26 oktober 1990 då min pappa gifte sig för tredje gången, 32 år gammal. Har inte sett den sedan någon gång på 90-talet och det blev en ganska häftig minnesresa. Farmor är med där, yngre versioner av farbröder och många från det finska communityt i Umeå som man inte längre tänker på. Allt är riktigt finskt, det är någon sorts vemod i luften och filmen hade kunnat vara del i vilken som helst av de otaliga dokumentärer av det sverigefinska livet som kommit på senare tid. Jag och syster, till synes rätt välmående barn fulla med energi och upptåg. Och pappa, förstås.

Far & son

Ja, vem var han? Vad tänkte han som 32-åring? Han hade oss varannan helg och hade väl inte så mycket att orda om eller något större engagemang i ens uppfostran, men var snäll och go. Han tycktes vara en kreativ typ; målade några tavlor, snickrade rätt fina grejor i sin “ungdom” och plinkade ibland på en minikeyboard. Jag tänker också att han nog var lite av en naiv drömmare, att han aldrig blev riktigt vuxen. Det egna underlaget är klart begränsat med tanke på hur lite vi sågs. Genom åren har man fått ett och annat vittnesmål. Mina äldre kusiner har hävdat att han var en skön typ (pappa var yngst i syskonskaran), och det har nog även mamma vittnat om vid sidan av att han var omöjligt nyckfull. Jag har ibland funderat på om man skulle undersöka saken, snacka lite mer med folk som hängde med honom – men jag vet inte, vad är en sådan anekdotisk legend värd?

Knappt två år efter bröllopsfesten gick han bort. Det är länge sedan nu och när man själv blivit äldre är just det att man inte själv fick lära känna honom som är det tråkigaste. Han vara bara pappa. Hur hade livet sett ut om han inte hade gått bort? Förmodligen hade vi i alla fall hörts om drygt en vecka, för då hade han fyllt 62.