Jag tänkte väl, och så var det, att jag hade skrivit här om mina forntida finska populärkulturella referenser. Det jag kan om finsk populärkultur är centrerat till, typ, 1986-1995. (Well, läs mer här!)
En av barndomens favorithumorserier i Finland var Pulttibois, där Pirkka-Pekka Petelius och Aake Kalliala tramsade fullt ut. Idag kan man på Youtube återse rejält politiskt inkorrekta klipp som driver med samer och zigenare, det var rejält blackface-trams, men också en del finess som man knappast förstod som liten parvel. Eftersom tiden därefter är ett svart hål i finsk kulturkunskap var det spännande att nu se den finska serien Poromafia (Reindeer Mafia), där nämnde Kalliala spelar en brysk patriark i de finska lappmarken. Han gör det fantastiskt!
Serien är rejält karikatyrisk och det är en del svart humor i gestaltningen av både entreprenörer, poliser och MC-skotergäng i gränslandet Finland-Norge-Sverige på Nordkalotten.
Slutet öppnar för säsong 2?
Strax därpå gled jag över till att se ännu en finsk inspel till Nordic/Scandinavian Noir, Kommisarie Hautalehto. Vilket härligt persongalleri, trots helt schemaenlig scandi noir med poliser, konferensrumsdragningar, plötsliga aha-upplevelser, och så vidare, så har den en charmant ton, som gör att man måste trycka skiten på näranog en kväll. Antti Reini som gestaltade “vår” massmördare i Västerbotten, Juha Valjakkala, i Jan Troells Il Capitano är för övrigt med i både Poromafia och Hautalehto nu, till skillnad från förr då, spelandes sköna men lite olika snubbar i femtioårsåldern. Det här hade Finland inte i sig 1989, det var inte bättre förr och ändå får polischefen (som Hautalehto vikarierar för under “sjukskrivningen”) vara en suput och supa i arkivskåpet med svaga ambitioner att dölja misären, men samtidigt fortfarande vara en klart duglig chef. Det är finskt!
Därutöver har jag sett senare avsnitt av Sorjonen som jag inte hade sett tidigare och även där har jag känt värme inför karaktärerna, trots att Sorjonens krimcase nästan uteslutande är isande makabra.
Är det det finska som gör det eller har det hittat en ton i Finland som vi inte bryr oss om i Sverige? Jämför med Beck, där Beck är Beck, men där man också på senare tid försökt förnya med otaliga nya huvudkaraktärer, den ena ointressantare än den andra, med något enstaka undantag.