Mamma sa alltid att jag är unik, men så visar det sig att jag inte var det. Nej, det sa hon faktiskt inte. Men utifrån hennes egna utmaningar har hon väl uttryckt sig i varma ordalag om att arbetslivet fungerat för pojken. Men socialt, i samspelet med andra, får de flesta av oss ungefär samma skolning, och trots att det finns lite variation så är det ganska lätt att göra en grundklassificering av personer eller personlighetstyper. Vi är sällan unika.
“Du är unik! Som alla andra.”
Jag tycker mig ha lätt att hitta positiva egenskaper hos andra och tänka att, wow, om man ändå hade lite av det där så skulle allt vända sig till det bättre. Den har så positiv och varm aura. Den har omedelbart så bra reflektioner på allt. Den är så skarp, men ändå mjuk på samma gång. Den ser så intressanta vinklar, bortom det där som man själv först fokuserar på. Den verkar vara mentalt urstark! Den löser problem direkt. Den är bara så jävla rolig! Många människor tycks ha en USP – unique selling point – det som skiljer dem från alla andra. De flesta andra. Åtminstone i närheten.
Jag har ingen USP som social varelse: jag har inget särskilt att erbjuda och i värsta fall mindre än så. Tänk om man håller på att bli kompis med någon och skulle mötas av frågan, som är så vanlig i arbetsintervjuer : Varför ska jag välja just dig som min vän?
Eh.. öh..
För några år sedan diskuterades hur män som kommer upp i medelåldern snabbt stagnerar i sitt sociala liv och slutar umgås i allmänhet, för att så småningom i och för sig bli besatta av en hobby och inom ramen för den träffa människor. Men aldrig bara för att umgås (hittar tyvärr inte krönikören/artikeln som beskrev detta så väl). Det är väl det som blir nästa steg, när barnen blir lite mer självgående. Cykelentusiast? Börja skruva i gamla bilar? Samla på något? Golf? Gröna fingrar? Vad det än blir är det en potentiell USP och när den yttersta dagen kommer, är det denna ännu okända besatthet som kommer att prägla berättelsen om mig.
