Det jag egentligen skulle skriva i nedanstående är att det är oroande att ungdomar får allt sämre tillgång till nyheter och nyanserade samhällskommentarer, den lite mer städade debatten. Snart bygger hela världsbilden och synen på debattklimat på Avpixlat, Fria tider och Flashback.
Under femton års tid har vi haft tillgång till ganska kompletta lokaltidningar på webben utan att det kostat något utom att utsättas för annonser. Det senaste året har mediehusen satsat hårt på att göra tidningarna alltmer läsvänliga och därefter börja ta betalt för dem. DN presenterade betalsajten dagensnyheter.se som är hela tidningen till skillnad från den något avskalade dn.se och morgontidningarna i Västerbotten och Norrbotten har stängt in det mesta av det egna redaktionella materialet i olika plusabonnemang.
Det är klart att mediehusen ska ha betalt, men frågan är hur det ska gå till. Betalmuren är knappast den rätta lösningen.
Det är svårt att säga hur det ekonomiska ser ut, det är sällan man hittar information om rena nätannonsintäkter och ännu hemligare verkar antalet plusabonnenter vara. I Norrbotten ledde plustjänsten till stort tapp av besökare på webben, vilket inte sågs som besvärande av ägarna, som dock snabbt valde att öppna upp fler artiklar, enligt uppgift så mycket som 70%. Kanske är webbannonsintäkterna så låga att det inte är besvärande med en halvering av besöken, eller så är det bara snack. Kanske vill man ändå ha sina läsare, för det är knappast några stora massor som tecknat ett digitalt abonnemang för 179 kr i månaden, en krona billigare per dag jämfört med papperstidning. Ungdomsabonnemanget, 99 kr per dag, kanske skulle kunna börja locka några äldre, men är så klart för dyrt för 21-åringen.
Men det stora problemet är förmodligen hur vi läser tidningar på webben; visserligen ofta, men fragmentariskt. Även när det var gratis läste man på sin höjd ett par riktiga artiklar per dag vid sidan av notiser med senaste nytt, och detta i ett urval ur flera av de morgontidningar man har visst intresse för som västerbottning bosatt i Norrbotten. Att betala för samtliga är givetvis inte aktuellt och ingen ensam kan erbjuda vad man efterfrågar, och även om de gjorde det skulle det kännas för dyrt.
För konsumenten är den enklaste lösningen att helt övergå till public service: lokalredaktionerna i TV och radio har vid sidan av sändningarna också webbplatser som mer eller mindre fungerar som nyhetssajter.
Vad tidningarna ska hitta på är desto mer oklart. Betalmuren kommer inte att vara lösningen på medellång sikt och över tid kommer pappersupplagorna minska ytterligare när läsarna dör. Förmodligen är det annonserna som får utgöra intäkterna samtidigt som kostnaderna avsevärt får minskas med en urholkning av den kommersiella journalistiken som följd. Fördjupningen sker via sociala medier och fler än journalisterna blir inblandade i nyhetsförmedlingen och kommentering – det är både plus och minus.
Internet har redan förändrat hela medielandskapet. Att göra sig otillgänglig är att skjuta sig själv i foten i dagsläget.
David Moyes är en skotsk fotbollstränare som tagit sig ganska långt. I elva år fram till ifjol tränade han Everton i engelska Premier league, ett lag just nedanför topplagen. Han fick ett rykte om sig att vara en duktig tränare, bra på att finslipa talanger och få ut bra utdelning av förhållandevis billig trupp. Under match såg han ut att vara väldigt fokuserad och engagerad, lite så att det kunde irritera en motståndarsupporter. Ett tydligt kvitto på hans förmåga är att han blev kvar i Everton så många år, i modern tid bara slagen av Arsenals Arsene Wenger och Manchester Uniteds Alex Ferguson.
Den sistnämnde, den mest framgångsrike managern i engelsk fotbollshistoria, valde häromåret att lägga taktiktavlan på hyllan och just David Moyes utsågs till ny manager för Manchester United. Det är ett par riktigt stora skor att fylla. Det har gått rekordknackigt för United och det är inte utan att man lider med Moyes, även om man som Arsenal-supporter givetvis också plockar fram sina skadeglada sidor, i synnerhet mot de bortskämda fansen.
Moyes kunde se knäckt ut när Everton tappade till 1-1 i slutet, efter att ha spelat fantastiskt i 80 minuter utan att få in fler bollar. Men det var Everton, Moyes uppgivna ögon skvallrade om en känsla av att det ju var just typiskt att det skulle gå så här och så var det i Everton. Men så ska det inte vara i United; där kan man gott och väl spela dåligt i 80 minuter och sedan avgöra på övertid, det som kommit att kallas Fergie-time efter den förre demontränaren. I United vinner man matcher och titlar. Nu när man åkt ur ligacupen, FA-cupen och ligger pyrt till i ligan på en sjätteplats med 11 poäng upp till Champions league-plats och 15 poäng till serieledaren, stod Moyes hopp till framgångar i årets Champions league. Kvällens match, den första av två mot grekiska Olympiakos slutade 2-0 till grekerna och i returen om ett par veckor fordras minst det omvända. Det ser mörkt ut och David Moyes ögon vittnar om inneboende panik och måhända en längtan tillbaka till Everton, där det var okej att förlora lite.
Photo Credit: Hasegawa Takashi via Compfight
Hasselhoff – en svensk talkshow hade premiär på TV3 ikväll och den var man ju tvungen att se. Av trailern att bedöma skulle det bli stelt med obekväma svenska gäster, men det blev lite bättre. Felix Herngren föll väl ut som gäst, Cecilia Frode fick nästan ingenting sagt och inte heller Johannes Brost. Hasselhoff visade på hygglig komisk tajming emellanåt och var överraskande bra som programledare, där han bara i några fall inte klarade av att lyssna utan tog över showen, det som är formatskaparen Filip Hammar och Fredrik Wikingssons stora problem.
På sätt och vis fick jag förståelse för dopningsfuskarna idag när jag var på promenad med Lars i ett slaskigt och ruskigt Umeå. På en stor öde parkering hittade vi en pinne och började slänga omkring den, eller ja, det var väl jag som slängde och Lars som hämtade. Efter några sorgliga kast insåg jag att ansträngningarna skedde emot vind och desto roligare blev det i medvind. Den värsta blåsten tycktes ligga på några meters höjd, så ännu mäktigare kast blev det när man tog lite höjd. Efter ett tag blev det en utmaning att komma längre och längre bort, ända bort till diket helst och det lyckades till slut. Världsrekord! Hurra!
Tretton raka förluster för Björklöven.
Sjutton förluster på de arton senaste matcherna.
Tips på dugliga terapeuter kan ges i kommentarsfältet.
Hurra, Jannes blogg fyller idag 5 år!
5 år är en ofattbart lång tid. Mer än en sjundedel av livet. Fort har det gått.
Ryggdebacle del 3 inom ett och ett halvt år. Skamligt att förra vårens smäll inte räckt som motivation till träning. Inom några veckor, när krampandet upphört, blir det styrketräningsspecial på bloggen. Det blir publikt träningsprogram och rapporter. Ett januarilöfte!
Första dagen var som vanligt förfärlig, inte ens fotlånga steg och lika många på knä. Andra dagen kändes riktigt bra i liggande och det gick att stretcha rätt friskt, men gången fortsatt bedrövlig. Tredje dagen började med en förfärlig stelhet på morgonen, förmodligen på grund av stretching och spänd gång, men fram till lunch var det ganska okej. Idag, på den fjärde dagen, känns det hyfsat, även om det fortfarande går mycket långsamt och krafterna tar slut efter 10 minuter. Vilken jävla gubbe.
I viloläget har det blivit mycket gamla gubbar: som Sahasrahla, den kloke ålderman, som hjälper mig som Link att än en gång spela igenom Zelda III – A Link to the Past, som Uno Kronkvist, när jag lite slumpartat hoppade in i säsong 7 av Rederiet på Öppet arkiv och såg några riktigt underhållande avsnitt innan det var dags att avbryta – man måste ju se från början någon gång, och som Stefan Öhman, Martin Johansson och Per Hållberg, 40-åriga gubbar i Björklöven som försöker hänga med ungdomliga talanger i andra lag, men inte lyckas och får stryk, häromdagen den åttonde raka och typ trettonde på de fjorton senaste matcherna – deprimerande.
Pust. Äntligen en liten vilostund efter några mustiga mörka veckor (sol upp 10:12, ner 12:40). Nu väntar 17 sovmorgnar, en hel del julmat och kanske en skidtur under de ljusare timmarna.
Häromveckan dribblade jag fram mobilen i bilen på väg hem från jobbet och tänkte föreviga det svåra ögonblick att det faktiskt var -20 grader på bilens temperaturvisare. Det är ju så kallt att man ifrågasätter sitt val att bosätta sig i denna fjärran nord. Idag på vägen hem vittnade bilen å andra sidan om -23 grader, vilket nu kändes trösterikt efter de 28-29 minusgrader som rev i kinden i morse.
